Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-11

Jag vet inte vad det är men vädrets makter står på vår sida denna helg. Varje morgon skiner vi och solen ikapp. Det är inte så mycket mer att önska än dessa vackra sommarmorgnar.

Det blir ingen promenad. Vi känner helt enkelt inte för det. Det är väl egentligen så som det ska vara på semestern. Kravlöst och utan press.

Saker som dock måste göras är att tömma latrinen och fylla på vatten.
Att tömma latrinen är faktiskt inget större problem. Nu undviker vi att göra nummer två i vagnen men om nöden tränger på så har vi möjligheten. Det känns tryggt med tanke på min oroliga mage.
Jag har faktiskt väldigt roligt åt de som står och ulkar med kassetten i den ena handen och håller för näsan med den andra och ett ben utanför det lilla rummet. Det är precis som om de ska bli uppätna av det stora latrinmonstret i vilken sekund som helst. Visst, det luktar inte hallon, mer som gam och grillad orangutang, men det är ju oftast deras egna skit!

Jag möter två härliga campare som har läst mina inlägg och som tackar för underhållningen. Väldigt roligt att få uppskattning. Tack! Ni vet vilka ni är.

För att orka med det otroligt betungande arbetet med att uppehålla sig på en camping så krävs det energi. Energi i form av lunch.
Jag, hövdingen över flocken, har satt ner min högra flipflop och kommenderat tjänst inom inhägnat område. Vi ska inte lämna campingen förren tidigast middagen på Pinchos 16:00.
Dagens lunch inmundigas alltså på campingens restaurang.
Idag slog jag nog något sorts rekord i mätthet. Med svullen buk fick jag näst intill ledas hem till vagnen. Kallsvettig och med tydlig explosionsrisk drar jag ut en stol ur förtältet och med ett högt och tydligt gubbljud placerar jag ändalykten i campingstolen.

Himlen mörknar. Det blir helt plötsligt svart som en sotarröv ovanför oss. Vad ska det månne bli av detta? Ingenting visar det sig. Moln, svarta som synden, driver bort och kvar blir glest spridda slöjor av vita fjuniga molnrester.

Solen visar sig och med det kommer solstolarna fram hos grannarna. Själv borde jag kanske jämna ut brännan lite.
En Treo ser ut som en leverfläck mot min vita hud.
Men jag sitter kvar i min t-shirt. Jag är fortfarande helt tagen av den mäktiga lunchen.

Middagen serverade en glädjens överraskning. Min äldsta son kom på besök. Vi blev ett glatt gäng på 8 personer som vandrade bort längs gator och torg med Pinchos som destination.
Det blev mycket trevlig eftermiddag i goda vänners lag.

När klockan närmar sig läggdags kläcker något av barnen, tre till antalet, den briljanta idéen att ett kvällsdopp passar väl alldeles utmärkt såhär på kvällskvisten. Sagt och gjort, vi går ner till stranden.
Jag badar som sagt inte och således behöver jag inte ens känna på vattnet. Jag vet att det är vått.
Luften är kall.
Liv tvekar. De andra två är redan i. Efter noga övervägande tar hon beslutet att doppa sig. Jag får minipick och pansarpung bara av att stå och titta på vattnet.

Det är dags att göra kväll. I morgon är det hemresa och slutet på denna semester.
Det kommer med all säkerhet att bli någon mer resa i sommar. Det är så här vi vill tillbringa lediga stunder, jag och familjen.
Vi älskar det!

Med vänlig hälsning, Ade.

Av Fredrik Adetoft

Pappa, sambo och bostadsrätt. Här vilar inga ledsamheter! Består till 99% av ren glädje. Hatar turbaserade sällskapsspel! Bloggar om allt och inget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s