Kategorier
dagbok

Med fingrarna i en rosa bajspåse.

2020-09-27

Vi har även denna helgen varit med hund. Maria och jag tycker det är kul att ”låna” en hund ibland. Kan tänka mig att är lite som att passa barnbarn. Det är kul när de kommer men ganska skönt när de åker. Enligt Liv är det som att lämna hunden på spa hos oss. Långa promenader, ligga i soffan, sova i sängen mm.

Med hund kommer även ansvar. Promenader för att jycken ska få förrätta sitt tarv. Det har tydligen blivit mitt ansvar i arla morgonstund. När världen fortfarande sover sin skönhetssömn stoppar jag en rosa bajspåse i fickan och kopplar hunden. Den är ivrig som ett barn på julafton och för en gångs skull lycklig över att se mig.

Vi tar den vanliga kisserundan. Jag märker snart att jycken vill göra ”nummer två” och platsen är hyfsat illa vald för tömning. Efter några snabba sprättande med bakbenen markera Eja att det är dags för att göra min grej. Jag tycker fortfarande att det är ovärdigt att plocka skit efter en hund. Hon tittar på mig. Den drar lite på munnen och det känns som om den flinar åt min kommande uppgift. Jag trär på den rosa plastpåsen på näven och med äcklad min gräver jag runt i det våta gräset.

Eja vill iväg och jag hänger på med min rosa påse i handen. Snart dyker den svarta papperskorgen upp. En eloge till ansvariga på kommunen som tänker på oss som plockar skit. Jag dumpar min last och vi drar vidare på vår morgonrunda.

Efter en stund svänger vi in på en liten avstickare. Den har ett villaområde på vänster sida och ett radhusområde på höger. Mitt emellan ligger en lekplats.
I ögonvrån ser jag ett äldre par med stavar som utövar motion.
Vägen svänger lite och Eja verkar ha fått upp ett spår. Hon plöjer gräsmattan med nosen och precis vid barnens gungställning sänker hon sitt lilla hundarsle och drejar björn nummer två. Typiskt!
Jag får lite panik. Varför stoppade jag inte två bajspåsar i fickan? Är det någon som ser mig? Jag vrider febrilt på huvudet och kollar. Inga tända lampor i fönstren och inte en själ så långt ögat kan nå. Det är ingen liten laddning som kommer ut och det tar sin lilla tid. Precis när korvfabriken är klar och helt ovetandes om min panik kommer det hurtiga paret runt hörnet.
Jag och Eja drar iväg med längre steg än vanligt.
Det är inte långt kvar hem och mitt samvete plågar mig. Jag måste hem och lämpa av jycken för att gå tillbaka med en påse.

Trots att höstlöven ligger utspridda i en gulbrun mosaik på gräsmattan är kringlan inte svår att hitta. Den ligger där, tornar upp sig som ett monument över friheten att som hund få bajsa fritt i naturen.

Återigen trär jag på en rosa bajspåse på handen och gräver i gräset.

Jag är nöjd. Om någon såg mig vid första tillfället och tänkte gå bananas på sociala medier så får de tänka om. Jag har gjort rätt för mig.

Nu är det inte långt kvar innan både hund och dotter ska lämnas tillbaka i befintligt skick. Det blir två långa veckor till nästa gång.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Träning

Ding, ding!

I tisdags var det åter dags att väcka liv i den lilla pugilist som bor i min förr så vackra kropp. Det är med skräckblandad förtjusning som jag äntrar huset där träningslokalen är belägen. Jag känner mig stark och med riktigt bra tryck i benen tar jag dubbla steg i trappan. Som en vårflod rinner energin ur mig och de sista stegen är ingen vacker syn.

Efter varje sommaruppehåll är det precis som om de har byggt på en våning till på det här förbannade huset.

Att börja träna igen var inte självklart. Min kamrat sedan barnsben tränar också och han hotade med både det ena och andra för att få mig till boxningslokalen. En annan bidragande orsak kan vara att mitt BMI närmar sig fyrsiffrigt. Jag måste helt enkelt göra något. Jag vet ju att när jag tränar blir jag smidig som en oljad hankatt. All värk i axlar, knän och armbågar försvinner. Ett hårt jobb i en klen kropp har satt sina spår.

Men nu är jag uppe i ringen igen för att återfå något av min forna glans.

Ding, ding!

Kategorier
livet

Priset man får betala.

Jag ligger vaken i den ljumna sängen. Jag blundar och tänker på något som jag inte minns vad det var. Maria skrotar i köket. Hon ska iväg till jobbet. I vanlig ordning har jag erbjudit henne skjuts, även om det för mig är tidig timma och lördag.

Jag lyssnar. Snart kommer hon in i sovrummet, smeker min panna och säger med mild, nästan viskande röst, ”Det är dags.”

Telefonen ringer ilsket. Jag fumlar med den en stund innan jag svarar.
Efter att ha kört Maria till hennes jobb och väl hemma intagit en stabil frukost kröp jag åter ner i den ännu varma sängen. Jag somnade om.

Det är Alfred. Han ringer från sitt rum. Efter en våt kväll på lokal ligger han nu och har ont under håret och en rejält stukad fot. Det skedde sig så att han trampade snett vid ett övergångsställe enligt egen utsago. Ja, han vore inte den första att snubbla på de vita strecken i gatan.
Foten är rejält svullen och jag ordinerar högläge. De gamla kryckorna hämtas ur förrådet för att underlätta när nöden tränger sig på. Jag vägrar bära en 19-åring.

Maria är äntligen hemma och vi börjar med middagen. Grillen tänds, eller jag trycker på ON rättare sagt. Vi har en elgrill.
Kyckling i tortillabröd står på menyn.
Oskar kommer förbi och bjuds naturligtvis in för att delta i måltiden. Mycket trevligt.

Alfreds betongkeps gör sig påmind och han lämnar bordet för att inta horisontalläge. Tiden läker alla sår.

Resten av kvällen spenderas i soffan. Tv, lite godis och slumra till någon serie eller icke fängslande film.
I morgon är det en ny dag. Vad den har i sitt sköte återstår att se.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
livet

Årets badpojk 2021!

De små, gråblå, digitala siffrorna nere på vågen flimrar i ett snabbt snabbt tempo. De pendlar lite hit och dit, upp och ner, tvåsiffrigt och ibland tresiffrigt. Efter vad som verkar vara en hel evighet stannar vågen på 100 kilo.

Jag kliver av, väntar några ögonblick och upp igen med mina nakna fötter. Samma flimrande siffror och samma resultat. Jag tar på mig glasögonen och drar in magen för att kolla extra noga. Badbollen som hänger under chipstuttarna kan vara vägen ibland.

Nä, den stannar på 100 kilo. 0,1 ton. Nyskiten och i bara mässingen.

Semestern har tagit styggt på min annars välsmorda, slanka medelålderskropp. Det är inget snack om det. Något måste göras.

Jag är en person som gärna vilar mig i form. Inte för att jag är lat, jag kallar det bekväm.
Att genera min omgivning på ett gym, bland broilers med egon större än min buk är inget för mig. Jag har testat.
Boxning ligger mig varmt om hjärtat. Jag har tränat i flera år men tappade sugen i våras när pandemin slog till.
Troligtvis kommer jag tillbaka till boxningen efter sommaren.

Tills dess tänker jag promenera mer, både med och utan Maria. Äta rätt gör jag. Där finns inte så mycket att ändra på.
Det är sötsakerna som just nu måste stryka på foten. Men som det verkar måste det ske gradvis. Serveras det chokladbollar till fikat kan jag inte låta bli. Än! Jag kommer att klara det. Var så säkra. Jag kan om jag bara vill.

Jag satsar på årets badpojk 2021. Då ska jag även säga upp mitt medlemskap i badbollsklubben.

Med vänlig hälsning, Ade.

På en rask promenad.
Kategorier
Campingdagbok

På allmän begäran.

Då min lilla campingdagbok drog till sig uppmärksamhet långt över min förväntan har jag nu sammanställt den som PDF. Den finns nu att ladda hem här på bloggen.

Varsågoda, och glöm inte, sharing is caring.

Ett campingkåseri .

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-12

”Blå blå vindar och vatten”, nynnar jag när dragkedjan till förtältet dras upp. Jag andas in den nya friska, nästan krispiga, luften i mina lungor. Det är som i vilken Prippsreklam som helst. Himlen är klarblå.
Den instängda, plastiga doften i förtältet vädras snabbt ut.
Klockan är strax innan 07. Lite för tidigt eftersom det blev sent igår kväll. Man vill ju dra ut på det härliga och stanna kvar i semesterbubblan så länge som det bara går.

Jag kokar vatten till kaffet. Liv ligger nedbäddad i soffan. Maria sover bakom draperiet som skiljer kök och sovrum åt.
Med ett försiktigt steg kliver jag ut i förtältet.
Jag är alltid rädd att fastna med någon tå i den enkla plastpallen som följde med husvagnen. När man närmar sig 50 behövs en pall med två steg.
Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan.

Det är nu, i denna stund som livet verkligen omfamnar mig. Ensam i tältet med en rykande kopp kaffe, nybakad snus under läppen och datorn på bordet. Det är nu som jag kan samla tankarna och skriva.

Familjen vaknar lagom till att dagens blogginlägg är postat. Vi äter en sista husvagnsfrukost och samtalar om dagarna på campingen. Vi är alla överens om att det har varit underbara dagar.

Jag och Maria kom överens om att vi ska köpa nytt täcke och nya kuddar. Det är inget som man ska kompromissa med.
Att krypa ner i nuvarande bolster är som att lägga huvudet på en oformbar påse fylld med luft och dra ett täcke av kartong över sig. Ohållbart helt enkelt. Detta måste prioriteras. Konstigt att det är först nu, säsong fyra, som vi reagerar så starkt på sänghalmen.

Trots att semestern är inne i elfte timmen känner jag ingen större ångest att plocka ner det snustorra förtältet. Ingen ångest när Maria plockar ihop prydnadssakerna inne i vagnen.
Det ska bli lite skönt att komma hem och sätta igång med vardagen igen.

Naturligtvis är inte säsongen över för oss. Det ska allt bli några fler turer mot okända eller kända mål. När det blir står skrivet i stjärnorna.

Jag och min familj vill tacka för alla glada tillrop och uppmuntrande kommentarer.

På återseende!

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-11

Jag vet inte vad det är men vädrets makter står på vår sida denna helg. Varje morgon skiner vi och solen ikapp. Det är inte så mycket mer att önska än dessa vackra sommarmorgnar.

Det blir ingen promenad. Vi känner helt enkelt inte för det. Det är väl egentligen så som det ska vara på semestern. Kravlöst och utan press.

Saker som dock måste göras är att tömma latrinen och fylla på vatten.
Att tömma latrinen är faktiskt inget större problem. Nu undviker vi att göra nummer två i vagnen men om nöden tränger på så har vi möjligheten. Det känns tryggt med tanke på min oroliga mage.
Jag har faktiskt väldigt roligt åt de som står och ulkar med kassetten i den ena handen och håller för näsan med den andra och ett ben utanför det lilla rummet. Det är precis som om de ska bli uppätna av det stora latrinmonstret i vilken sekund som helst. Visst, det luktar inte hallon, mer som gam och grillad orangutang, men det är ju oftast deras egna skit!

Jag möter två härliga campare som har läst mina inlägg och som tackar för underhållningen. Väldigt roligt att få uppskattning. Tack! Ni vet vilka ni är.

För att orka med det otroligt betungande arbetet med att uppehålla sig på en camping så krävs det energi. Energi i form av lunch.
Jag, hövdingen över flocken, har satt ner min högra flipflop och kommenderat tjänst inom inhägnat område. Vi ska inte lämna campingen förren tidigast middagen på Pinchos 16:00.
Dagens lunch inmundigas alltså på campingens restaurang.
Idag slog jag nog något sorts rekord i mätthet. Med svullen buk fick jag näst intill ledas hem till vagnen. Kallsvettig och med tydlig explosionsrisk drar jag ut en stol ur förtältet och med ett högt och tydligt gubbljud placerar jag ändalykten i campingstolen.

Himlen mörknar. Det blir helt plötsligt svart som en sotarröv ovanför oss. Vad ska det månne bli av detta? Ingenting visar det sig. Moln, svarta som synden, driver bort och kvar blir glest spridda slöjor av vita fjuniga molnrester.

Solen visar sig och med det kommer solstolarna fram hos grannarna. Själv borde jag kanske jämna ut brännan lite.
En Treo ser ut som en leverfläck mot min vita hud.
Men jag sitter kvar i min t-shirt. Jag är fortfarande helt tagen av den mäktiga lunchen.

Middagen serverade en glädjens överraskning. Min äldsta son kom på besök. Vi blev ett glatt gäng på 8 personer som vandrade bort längs gator och torg med Pinchos som destination.
Det blev mycket trevlig eftermiddag i goda vänners lag.

När klockan närmar sig läggdags kläcker något av barnen, tre till antalet, den briljanta idéen att ett kvällsdopp passar väl alldeles utmärkt såhär på kvällskvisten. Sagt och gjort, vi går ner till stranden.
Jag badar som sagt inte och således behöver jag inte ens känna på vattnet. Jag vet att det är vått.
Luften är kall.
Liv tvekar. De andra två är redan i. Efter noga övervägande tar hon beslutet att doppa sig. Jag får minipick och pansarpung bara av att stå och titta på vattnet.

Det är dags att göra kväll. I morgon är det hemresa och slutet på denna semester.
Det kommer med all säkerhet att bli någon mer resa i sommar. Det är så här vi vill tillbringa lediga stunder, jag och familjen.
Vi älskar det!

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-10

Vi vaknar upp till ett strålande väder. Solen segar sig upp och smeker husvagnstaken torra.
Luften är kall. Det dröjer inte länge innan daggen lyfter och älvorna dansar på de öppna gräsytorna längs Vänerns strand.

Efter en stadig frukost utan bröd gör vi oss redo för en rask promenad. När jag har dragit på mig dojjorna känner jag att ett besök på ”tryckeriet” kanske ändå är nödvändigt. Att köra pingvinen flera kilometer ifrån närmsta klubbhus är inte att tänka på. Det är väl vinet och de där ölen som gör sig påminda tänker jag och lunkar iväg mot den ändamålsenliga byggnaden.

Vi går en väg som vi aldrig har gått förut. Eller rättare sagt, vi fortsätter förbi vår ändhållplats och ger oss ut i det okända.
Lidköpingsborna ska vara otroligt stolta över deras vackra stad och dess omnejd. Jag och Maria är faktiskt hänförda.

När vi passerar den gamla bandygrytan uppenbarar sig en av de vackraste platserna jag har sett.

Lockörns båtförening.

Mina känslor svajar. Jag blir yr. Det är en så otroligt vacker plats. Jag drömmer mig bort. Jag ser mig själv, med pipa i mungipan och sjömansmössa på huvudet, sittandes på den gamla träbänken som står utefter det röda skjulet. Jag sitter där och kanske lagar ett nät. Kanske sitter jag där och bara njuter av denna magiska plats.

Jag knäpper ett foto och promenaden fortsätter.

När vi åter trampar på känd mark med husvagnen i sikte är det dags för lunch. Det blir rester av pastasalladen från igår. Den smakar lika gott idag.
Vi slänger ner disken i baljan och jag knatar iväg till servicehuset. Det står en diskmaskin i diskrummet. En sådan där tingest i rostfritt som de har i storkök. Jag har varit skeptisk men nu ska det bannimej diskas i maskin. Valmöjligheterna är lika många som hos en Nordkoreansk herrfrisör Det finns tre program att välja på. 1 minut, 2 minuter eller, hör och häpna, 3 minuter.
Jag är lite mellanmjölk av mig så 2 minuter blir säkert bra.
Maskinen surrar igång och de där två minutrarna var väl investerad tid. Disken är skinande ren.

Den lokala butiken för oss campingnördar får sig ett besök. Jag är på jakt efter ett litet avlastningsbord. När vi strosar runt där, bland hyllor med allsköns fritidsprylar hittar jag en hjulhuskappa med fickor. Fantastiskt! Den får följa med hem. Jag finner det lilla bordet som även visar sig vara en pall. Nu är jag riktigt nöjd.
Naturligtvis är det fler butiker som ska besökas. Jag har som vanligt inget att säga till om. Det är bara att hänga med.
Visst är det märkligt hur energi fördelas i en liten pubertal tjejkropp. Från att nästan ha varit medvetslös av trötthet i en butik som jag gillar, till att fara omkring som ett torrt skinn i en butik som hon gillar. Jag kan ge er namnet på hennes favoritbutik, den börjar på bokstaven D och slutar ollarstore. Nu får ni själva gissa. Jag ger inga fler ledtrådar.

Nu börjar jag känna av den tidigare promenaden i mina ben. Jag vill hem till vagnen och förbereda middagen. Burgare och pommes.
Nu kommer omniaugnen till användning. Jag fick dock ”modda” lite med bakplåtspapper över gallret så att inte pommesfriten ramlar emellan. Det fungerar. Det nya bordet gör sig helt perfekt som ett grillbord tillsammans med vår lilla klotgrill.
Det blir kanon!

Efter att ha vaknat ur den värsta matkoman kommer våra vänner och knackar på. Vi beger oss till glassbaren. Klockan är snart 20:00. Vi äter glass, spelar lite arkadspel och har det otroligt trevligt. Jag mår som en prins. Dock en trött sådan. När vi kommit hem är det åter dags för lite underhåll av husvagnens faciliteter. Gråvattnet ska tömmas och färskvatten ska fyllas. Radion skvalar på låg volym, Liv ligger i soffan och kollar på deckare. Maria plockar med lite av varje. Nu är det husvagnscamping på riktigt.

Vi sitter i förtältet i den sena timmen. Det mullrar i himlen långt bort. Regnet smattrar envist mot tältduken. Den svaga bordslampan lyser med ett gulaktigt sken. Jag skriver. Maria bläddrar i en katalog med förtält. Liv är i servicehuset och gör sig redo för sängen.

Det är nu som jag njuter av detta liv som vi har valt som allra mest.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-09

Det är nu det händer. Äntligen! Det är dags att kliva upp och göra oss redo för semesterns sista tur med lopplådan.

Det mesta är packat. Jag sveper med blicken över högen med väskor, påsar och kylbagen.
Något måste vara fel.
Så här lite packning har vi inte ens när vi går till tvättstugan.
Jag tittar på Maria. Hon möter min blick med en axelryckning.
Det är alltså inte mer?

Jag tar inte diskussionen vidare utan rycker tag i närmsta väska och halvspringer ut till bilen. Låt oss komma iväg innan någon av den kvinnliga delen av familjen hittar fler nödvändiga saker att öka på lastvikten med.

Maria följer väderprognosen i telefonen som om hon hade satsat snuskigt mycket pengar på fel häst. Vi har inte samma tur som för två veckor sedan. Det är bara titta och se regnskurarna dansa förbi utanför fönstret. Det här kommer att bli en prövning!

Vi visste redan vilken plats vi skulle ha. Den kollade vi in förra gången det begav sig. Det märkliga med dessa platser längs denna gata är att de är liksom spegelvända. Det går inte att backa in på anvisad grusplats. Då får du inte plats med förtältet inom markeringarna. Vi måste alltså vrida den med röva ut så att säga. Det är just nu som jag är överlycklig för att vi inte har en boogievagn utan mover. Vi snurrar enkelt runt den lilla vagnen, jag och Maria.

Det regnar under hela tiden vi trixar med husvagnen. Så fort stödbenen är nere, elen kopplad och vattnet är påfyllt upphör det.
Som två blöta katter släpper vi in ”The princess of drama” in i vagnen. Hon satt hela tiden i bilen med nyllet monterat i mobilen. Det märks att hon fyller tonåring nästa år.

Vet ni förresten vad en influencer väger?
-Ett instagram!

Jag lägger presseningen över det som en gång var en fantastiskt grön och fin gräsmatta men som nu mest liknar en leråker. Den där leråkern är ganska lokal. Precis framför dörren där pallen ska stå kan man säga.
Typiskt.

Nu börjar det bli lite bråttom. Vädrets makter är för ett ögonblick på vår sida.
Ut med tältet och nästan bära och trä i det i skenan samtidigt för att undvika lerpölarna.
Liv ser mina mödor och tro’t eller ej, hon kommer ut för att hjälpa sin gamla far.

Vi lever ett väldigt spartanskt liv i vårt förtält. Vi har inte kommit så långt med attiraljer och utrustning. Vi har ett bord och fyra stolar.
Detta är fjärde säsongen och vi har klarat oss med det. Jag är dock sugen på ett litet avlastningsbord för olika ändamål. Fläkt i hörnet, ställplats för ölen när vi sitter utanför tältet och steker fläsket i solen.
Japp, ett sådant bord vill jag ha.

Den numera traditionella promenaden till Hjärtbergs fick ersättas med en bilburen resa på grund av det stabila vädret. Lite förrådspåfyllning så att vi klarar helgen. Förhoppningsvis är det väder för att tända grillen. Hamburgare står på menyn. Jag är otroligt svag för hamburgare.

Kvällen bjöd på vackert men något kyligt väder. Vi satt hos våra vänner i deras förtält. De hade brett ut sin förtälltsmatta. Det har inte vi eftersom vår pressening hade fungerat bättre som durkslag. Det är också något vi ska kolla på. Riktigt underlag.

Efter en macka tryckte vi ner oss i sängen och släckte lampan. Det är svalt och skönt i vagnen.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

En flaska med sommarluft.

2020-07-07

Det är med skräckblandad förtjusning som jag rullar in på den stora grusplanen. Husvagnar i långa rader står uppställda och bara väntar på att husse eller matte ska koppla på dem och dra ut på nya äventyr och upptäcka världen. 

Solens tidiga strålar sträcker ut sig längs den grova marken och med en gäspning speglar de sig i, av regn, vattenfyllda ojämnheter. Jag bländas när jag sakta rullar fram mot platsen där vår vagn har parkerats efter den senaste turen.

Jag har ett mål. Jag ämnar slutföra arbetet med att få ugnen att hosta igång. Problemet upptäcktes förra året tror jag. Det var väl som vanligt, någon kulinarisk upplevelse utöver det vanliga som skulle tillagas i vagnen. Hot-dog grillé och pommes de terre cuites och lite god dricka till det. Inget speciellt.

Ugnen tänds men efter några sekunder flämtar den till som om den har drabbats av akut astma och den annars så fina blå lågan övergår i något som mest kan liknas vid den olympiska elden. 

Jag har försökt att fixa det förut utan resultat. Jag är ju gammal snickare och numera lagerarbetare så lite händig är jag allt, men här stöter jag på patrull. Kanske gynekolog hade varit bättre. Att få in överkroppen för att se hur det ser ut där bakom är inte lätt. Det är ju ingen masugn direkt. Att jag spelar på den andra halvan av 45års-strecket är ju inte heller till min fördel. Det var länge sedan jag var smidig som en oljad hankatt.

Vi har vagnen hos en underbar återförsäljare och där kan jag söka råd. Jag lånar en flaska med sommarluft under tryck så att jag kan blåsa ner i brännaren. Inget resultat. Jag får tipset om regulatorn eller att röret med lufttillförsel är igensatt.

Vi åker till Lidköping på torsdag så min plan att försöka få igång ugnen innan dess verkar gå om intet. 

Samtidigt som jag låser vagnen och gör mig redo för hemfärd med svansen mellan benen tornar mörka gråa moln upp sig på himmelen. Klart som korvspad att det ska börja regna. Jag slår numret till Maria för att berätta, helgens meny får korrigeras lite. 

Med tom blick sitter jag kvar i bilen. Regnet öser ner. Efter en plötslig ingivelse står jag plötsligt vid kassan hos återförsäljaren. Jag har tömt deras hylla med Omniaprylar. Ugn, galler, silikonformar och en kokbok. 

Här ska det lagas mat, även om den där ugnen inte vill samarbeta.

Till hösten, innan Lopplådan ska stå och frysa i en maskinhall ska hon in på service. Då får de fixa den där ugnen.

Med vänlig hälsning, Ade.