Kategorier
livet

Mulle Meck!

När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

Det promenerar mig på nerven!

Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!

Kategorier
livet

Lättare sagt än gjort.

Maria vandrar iväg med svågern längs en rad av dörrar. Korridoren verkar oändlig. Syskonen svänger vänster och försvinner in i hjärtat av sjukhusets ändlösa labyrint.

Cafeterian är öppen. Om man skulle ta och köpa en………….NEJ!

Jag sitter kvar på bänken. Jag ska inte äta sötsaker en vardag. Jag tränar regelbundet för att gå ner i vikt. Att lägga pengar på min egna undergång är ju fan inte rimligt. Blicken faller ner på telefonens skärm. Youtube visar en “Greatest knockouts of 2018”. Jag tittar upp från skärmen. 3 för 15:-……….äh va faan! Ett ögonblick senare sitter jag med tre chokladbitar. Mars, Dajm och en schweizernöt. Vilken jävla karaktär jag har!

Jag föll alltså för frestelsen. Att det ska vara så svårt. I den vanliga vardagen går det bra. Till jobbet, hem från jobbet och att efter hemkomsten vara upptagen med dagliga sysslor tills det är läggdags. Bryts vardagens vanliga rutiner och jag utsätts för frestelser som dessutom också är lättillgängliga får jag problem.

Detta är något som jag måste jobba stenhårt med. Förhoppningsvis avtar sötsuget och jag åter kan vistas bland folk som en vanlig medborgare utan att smyga in i närmaste pressbyrå eller mack för att synda.

Ha det gött! // Ade.

Kategorier
Okategoriserade

Huawei och Desktop mode.

När jag fick min Huawei Mate 10 Pro i min hand för ganska exakt ett år sedan var jag väldigt förväntansfull. Kameran var det stora dragplåstret men även ”Desktop mode” var en anledning stor som någon. Med en skärm, mus och tangentbord kunna förvandla din telefon till en PC väckte mitt intresse.

Dagarna gick. Veckorna gick. Månaderna gick. Till slut så löste sig problemet med skärm. En rockad med sönerna gjorde att det helt plötsligt stod en fin skärm inne på mitt kontor. Nu skulle det äntligen börjas med att lära sig hur Desktop Mode fungerar.

När något krånglar så tröttnar jag väldigt fort. Det trådlösa tangentbordet som jag fick av min äldsta son och sambo vägrade att hoppa över till svensk layout. Det enda som fungerade var Azerbajdzjan.
Vet ni hur svårt det är att skriva svenska på ett tangentbord från Azerbajdzjan?

Efter en uppdatering av telefonen hoppade plötsligt tangentbordet igång på svenska. Lycklig som en björk om våren började jag testa.

Detta inlägg är författat med min telefon i desktop mode. Jag använder mig av den inhemska appen ”Anteckningar”. Det är en liten fin texteditor som fungerar alldeles utmärkt för mina behov.

Att sedan posta till bloggen är enkelt. En halvmånads chimpans fixar det.

Jag ska börja använda mig av desktop mode mer frekvent. Jag vill testa det fullt ut för att se om det går att leva med det som enda system.

Mvh Ade!

Huawei Mate 10 Pro i Desktop Mode. 
Kategorier
Okategoriserade

Analogt misslyckande.

Det var med växande skrivklåda som en tjock och fet gammaldags kalender införskaffades. En sida, en dag. 
Tanken om att skriva lite dagbok med vanlig penna på vanligt papper har alltid varit en dröm hos mig. Att få vända med bläck klottrade sidor får mig att tänka på högstadiets ”Elevkalender” som utgavs av Sparbanken. 

Scheman blandades med läxor, telefonnummer och klotter i marginalen. Jag älskade min Elevkalender. Den var för mig lika självklar som mobiltelefonen är för kidsen idag.
 
Tanken på att åter få uppleva en kalender fylld av kladdigt bläck och ord från en mogen man och inte från en finnig tonåring får mig att rysa av välbehag.
Nu gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan efter två dagar glömde jag av min kalender. Först efter tre missade dagar hittade jag den under en hög med reklamblaskor inne på kontoret. 

Va faan! Kan du inte bättre Fredrik?
 
Jag hade ju sett fram emot en stund på kvällen, rykande kaffe och pennan i högsta hugg för att pränta ner dagens händelser och kanske ett litet visdomsord. Jag har sett framför mig mina barnbarn sitta och bläddra i dessa dagböcker. De fnissar lite åt sina föräldrars öden och äventyr som står skrivna bland kaffe och snusfläckar. Vem vill INTE läsa detta?
 
Nä…….som sagt, det kommer inte att bli någon dagbok 2019. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år. Tills dess får jag väl bli mer aktiv på bloggen. Jag är tydligen ett barn av vår tid.
 
Mvh Ade.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 115%; background: transparent none repeat scroll 0% 0%; }

Kategorier
Okategoriserade

Test

Då ska vi se.

Skickar detta via mail. 
Kategorier
Okategoriserade

45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på facebook i facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Du och jag, now and forever.

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.

Kategorier
Okategoriserade

Avhyvling på stående fot.

Var det någon mer skäggig man (eller kvinna för den delen) än jag, som fick sig en avhyvling av en, för mig, helt okänd kvinna som vaknat på fel sida igår?

Hon hade en guldfärgad jacka och en väska i samma färg.

”-Jaha, en till som inte har någon rakhyvel hemma!” sa kvinnan när vi möttes på väg in till biblioteket.

-Ehh…..vaa?

Den spydiga damen vänder sig om och tar ett steg mot mig.
”-Skägg, det är det fulaste som finns!” säger hon med ett höjt finger och vrede i sin blick.

” -Hur fan ser du ut då?!” svarar jag. Kanske inte det mest mogna att säga men, i stridens hetta!

Damen ifråga mår naturligtvis inte bra. Vad hennes hat mot skäggiga män bottnar sig i kan man ju bara spekulera i. Otrevlig som tusan var hon iallafall.

Men annars var det en toppendag på marknaden i Vänersborg.

Mvh Ade!

Kategorier
Okategoriserade

Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja.
Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval.

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv.

 I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten.
Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång,
”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick.
Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar.

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten.

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden.
Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.

Kategorier
Okategoriserade

Den lilla pugilisten.

Då var det dags för Liv att, likt sina äldre bröder, äntra boxningsringen. Hon har varit med förr. Inte som aktiv men som bihang till mig, en boxningsintresserad förälder som älskar att vara i klubblokalen.

Uppvärmning innebär att jogga runt och göra diverse rörelser med armar och ben. Detta sätter koordinationen på svåra prov. Vissa i gruppen har definitivt kommit längre än andra i utvecklingen. Gruppen består av kids i åldrarna 9 till 13. Nivån på träningen är precis som den ska vara i den åldern, lekfull.

Det är underhållande att se dessa ungar springa runt med noll koll på kroppsdelar.

-När ska vi få slåss? ropar en gosse. Tränarna ignorerar honom. Jag kan direkt se att detta är bortkastade pengar för föräldrarna. Om han orkar hålla sig kvar så kan det bli något. Sporten lär ut ödmjukhet och tolerans. Han saknar båda.

Uppvärmningen är klar och det står teknik på schemat. Grundposition och grundslag. Tränaren, en ung tjej, knappt 20 år håller i taktpinnen. En grupp tar på sig handskar och går in i ringen. Sparring. Det roligaste som finns. Den andra gruppen tränar på slag och fotarbete. Att hålla upp garden går bra de första minutrarna men ju längre tiden går så tappas det mer och mer. Nåväl, förr eller senare kommer dessa små pugilister att förstå vikten av att hålla garden uppe.

Det är med stor glädje som jag ser fram emot nästa träning. Det är också en “prova på” och efter det ska Liv bestämma sig om det blir en fortsättning. Jag lägger ingen press på henne. Inget tjat. Jag vill bara att hon ska göra något i form av fysisk aktivitet. Hennes kropp behöver det. Boxning är mycket bra träning, fysiskt och psykiskt. Om hon väljer att fortsätta med boxning blir jag naturligtvis jätteglad. Jag vet att hon kommer att få kompisar för livet och hamna i en gemenskap och sammanhållning som bäddar för att växa upp med friska och sunda värderingar.

Ding Ding!

Kategorier
Okategoriserade

Drömmar som haltar.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, ”-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..