Kategorier
dagbok

Med fingrarna i en rosa bajspåse.

2020-09-27

Vi har även denna helgen varit med hund. Maria och jag tycker det är kul att ”låna” en hund ibland. Kan tänka mig att är lite som att passa barnbarn. Det är kul när de kommer men ganska skönt när de åker. Enligt Liv är det som att lämna hunden på spa hos oss. Långa promenader, ligga i soffan, sova i sängen mm.

Med hund kommer även ansvar. Promenader för att jycken ska få förrätta sitt tarv. Det har tydligen blivit mitt ansvar i arla morgonstund. När världen fortfarande sover sin skönhetssömn stoppar jag en rosa bajspåse i fickan och kopplar hunden. Den är ivrig som ett barn på julafton och för en gångs skull lycklig över att se mig.

Vi tar den vanliga kisserundan. Jag märker snart att jycken vill göra ”nummer två” och platsen är hyfsat illa vald för tömning. Efter några snabba sprättande med bakbenen markera Eja att det är dags för att göra min grej. Jag tycker fortfarande att det är ovärdigt att plocka skit efter en hund. Hon tittar på mig. Den drar lite på munnen och det känns som om den flinar åt min kommande uppgift. Jag trär på den rosa plastpåsen på näven och med äcklad min gräver jag runt i det våta gräset.

Eja vill iväg och jag hänger på med min rosa påse i handen. Snart dyker den svarta papperskorgen upp. En eloge till ansvariga på kommunen som tänker på oss som plockar skit. Jag dumpar min last och vi drar vidare på vår morgonrunda.

Efter en stund svänger vi in på en liten avstickare. Den har ett villaområde på vänster sida och ett radhusområde på höger. Mitt emellan ligger en lekplats.
I ögonvrån ser jag ett äldre par med stavar som utövar motion.
Vägen svänger lite och Eja verkar ha fått upp ett spår. Hon plöjer gräsmattan med nosen och precis vid barnens gungställning sänker hon sitt lilla hundarsle och drejar björn nummer två. Typiskt!
Jag får lite panik. Varför stoppade jag inte två bajspåsar i fickan? Är det någon som ser mig? Jag vrider febrilt på huvudet och kollar. Inga tända lampor i fönstren och inte en själ så långt ögat kan nå. Det är ingen liten laddning som kommer ut och det tar sin lilla tid. Precis när korvfabriken är klar och helt ovetandes om min panik kommer det hurtiga paret runt hörnet.
Jag och Eja drar iväg med längre steg än vanligt.
Det är inte långt kvar hem och mitt samvete plågar mig. Jag måste hem och lämpa av jycken för att gå tillbaka med en påse.

Trots att höstlöven ligger utspridda i en gulbrun mosaik på gräsmattan är kringlan inte svår att hitta. Den ligger där, tornar upp sig som ett monument över friheten att som hund få bajsa fritt i naturen.

Återigen trär jag på en rosa bajspåse på handen och gräver i gräset.

Jag är nöjd. Om någon såg mig vid första tillfället och tänkte gå bananas på sociala medier så får de tänka om. Jag har gjort rätt för mig.

Nu är det inte långt kvar innan både hund och dotter ska lämnas tillbaka i befintligt skick. Det blir två långa veckor till nästa gång.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
dagbok

Latmasken har semester!

Med ett högljutt gubbljud monterar jag skinkorna djupt ner i fåtöljen, drar till mig fotpallen, slänger upp benen och lutar mig tillbaka med ännu ett ljud som mest liknar en överviktig flodhästs sista suck.

Fjärrkontrollen ligger på skinnhyllan. Det är den där platån som bildas under chipstuttarna och ca 15 cm ovanför naveln när jag halvligger i fåtöljen. Jag tittar på mig själv. Inte med stolthet. Jag ser ut som om Barbapappa hade hoppat från tian rätt ner i asfalten där jag halvligger i fåtöljen. Jag borde göra något åt det där.

I ett svagt ögonblick lovade jag mig själv att inte säga nej när Maria frågar om jag ska med på en promenad. Dels för att det är nyttigt, jag behöver det, och dels för sällskapet, Maria.
Idag kommer således frågan, precis när jag har flutit ut i fåtöljen, om jag ska hänga med runt på den vanliga rundan. 7,4 kilometer i rask takt.

Jag svarar varken ja eller nej. Min blick vänder sig åt höger, ut genom fönstret och med en nöjd min konstaterar jag att det regnar.

”Inte så länge det regnar!” ropar jag till Maria.

Ack den glädje som varar för evigt. Regnskuren drog över snabbare än kokt sparris.

Med nya frustanden ålar jag mig upp ur fåtöljen och ut till hallen. Jag snörar på mig de ilsket neonfärgade träningsskorna och frågar om Maria är redo.

Mvh Ade.