Kategorier
Okategoriserade

Spritlotteriet.

Jag fäller ihop tumstocken och trycker ner den i bältet. Magen kurrar och matlådan som morsan fixade i morse står i värmeskåpet. Tanken på hennes köttfärssås och makaroner får det att vattnas i munnen.
Gerhard ropar och jag knäpper av mig snickarbältet och sällar mig till skaran av kollegor som drar sig mot byssjorna.

Stämningen är hög. Alla vet vad som väntar. Vinnaren av veckans spritlotteri ska koras.
Under frukostrasten skickades en ring med lotter runt. Jag minns inte vad dessa lotter kostade, det är ju snart 30 år sedan, men som den fattiga 17-åring jag var så köpte jag bara en lott. Många köpte fem eller fler lotter.
Faan.
Ska ”Kaggen” vinna första pris denna veckan också, eller är det den där jävla surkuken ”Roffe” som drar hem storvinsten?

Första pris är en hel sjuttifemma. Den hade ju inte suttit helt fel till helgen. Oddsen är ju inte på min sida. En enda liten jävla lott som troligtvis är den största nitlotten som finns.

Sören tar till orda. ”-Gubbar, det är dags!”
Tystnaden lägger sig i den överfulla byggboden. Platschefen har tittat in. Han är den största snusaren jag känner. En snusdosa räcker till fyra prillor. Fattar ni? Fyra prillor! Grävmaskinisten som alltid har jeans och finskor på sig har också köpt några lotter. Alla på bygget vill vinna.

Sören stoppar ner handen i en bygghjälm. ”-Tredje pris går till nummer 39.”
Faan! Det är en elektriker från byssjan bredvid som kammar hem 6 st 50cl starköl. ”Hehe, det räcker ju iallafall på hemvägen,” skrockar han med snuset hängandes över framtänderna. Jävla tönt tänker jag.

”-Andra pris går till nummer 16!
Skit också! En kvarting och 6 st starköl går till kranföraren. En liten torr gubbe som med all säkerhet kommer att sälja sin vinst till den som betalar mest. Fan att jag inte har cash!

”-Första pris, denna fina flaska Absolut vodka går till nummer……….
Sören rör runt i hjälmen med sina stora händer efter en lott. Hans blick stryker runt bland förväntansfulla arbetare. Han har det där jävla flinet på läpparna. ”-Kom igen nu för faan Sören!” ropar Billy. Rasten är över!

Första pris går till nummer 7!

Men vad i helv….. Det är ju jag! Hallå! Det är jag! Jag har vunnit en stor fet flaska sprit!
Applåder! Grattis Valpen! Jag får ryggdunkningar och glada tillrop.

Dragningen är över och alla drar iväg ut till sina respektive arbetsplatser. Sören kommer fram till mig. Han har svårt att få ur sig det som vilar på tungan. Jag har mina aningar. Jag förstår att det sätter hans moraliska kompass ur spel. Jag är inte myndig och jag får absolut inte gå på Systemet och köpa sprit. Jag ser i mina tankar hur högvinsten byts till en stor cola och en chipspåse.
Det var den helgen det.

-Du Freddan, Jag kan inte ge dig en hel sjuttifemma. Tänk om det skulle hända något med dig. Då skulle jag få skit.
-Jag fattar, sa jag. Det gör inget.
-Du får en kvarting och fyra öl istället.
-Ehh va? Okej……tack, sa jag och sken upp.

Klockan slog fyra. Det var dags att åka hem. Med lätta steg och ett härligt klirrande från ryggsäcken när matlådan i rostfritt stål slog mot spritflaskan promenerade jag genom Partille centrum bort till busshållplatsen. Vilken jävla eftermiddag! Nu måste jag hem och gömma skiten för morsan och ringa PW.


Kategorier
Okategoriserade

Huawei och Desktop mode.

När jag fick min Huawei Mate 10 Pro i min hand för ganska exakt ett år sedan var jag väldigt förväntansfull. Kameran var det stora dragplåstret men även ”Desktop mode” var en anledning stor som någon. Med en skärm, mus och tangentbord kunna förvandla din telefon till en PC väckte mitt intresse.

Dagarna gick. Veckorna gick. Månaderna gick. Till slut så löste sig problemet med skärm. En rockad med sönerna gjorde att det helt plötsligt stod en fin skärm inne på mitt kontor. Nu skulle det äntligen börjas med att lära sig hur Desktop Mode fungerar.

När något krånglar så tröttnar jag väldigt fort. Det trådlösa tangentbordet som jag fick av min äldsta son och sambo vägrade att hoppa över till svensk layout. Det enda som fungerade var Azerbajdzjan.
Vet ni hur svårt det är att skriva svenska på ett tangentbord från Azerbajdzjan?

Efter en uppdatering av telefonen hoppade plötsligt tangentbordet igång på svenska. Lycklig som en björk om våren började jag testa.

Detta inlägg är författat med min telefon i desktop mode. Jag använder mig av den inhemska appen ”Anteckningar”. Det är en liten fin texteditor som fungerar alldeles utmärkt för mina behov.

Att sedan posta till bloggen är enkelt. En halvmånads chimpans fixar det.

Jag ska börja använda mig av desktop mode mer frekvent. Jag vill testa det fullt ut för att se om det går att leva med det som enda system.

Mvh Ade!

Huawei Mate 10 Pro i Desktop Mode. 
Kategorier
Okategoriserade

Analogt misslyckande.

Det var med växande skrivklåda som en tjock och fet gammaldags kalender införskaffades. En sida, en dag. 
Tanken om att skriva lite dagbok med vanlig penna på vanligt papper har alltid varit en dröm hos mig. Att få vända med bläck klottrade sidor får mig att tänka på högstadiets ”Elevkalender” som utgavs av Sparbanken. 

Scheman blandades med läxor, telefonnummer och klotter i marginalen. Jag älskade min Elevkalender. Den var för mig lika självklar som mobiltelefonen är för kidsen idag.
 
Tanken på att åter få uppleva en kalender fylld av kladdigt bläck och ord från en mogen man och inte från en finnig tonåring får mig att rysa av välbehag.
Nu gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan efter två dagar glömde jag av min kalender. Först efter tre missade dagar hittade jag den under en hög med reklamblaskor inne på kontoret. 

Va faan! Kan du inte bättre Fredrik?
 
Jag hade ju sett fram emot en stund på kvällen, rykande kaffe och pennan i högsta hugg för att pränta ner dagens händelser och kanske ett litet visdomsord. Jag har sett framför mig mina barnbarn sitta och bläddra i dessa dagböcker. De fnissar lite åt sina föräldrars öden och äventyr som står skrivna bland kaffe och snusfläckar. Vem vill INTE läsa detta?
 
Nä…….som sagt, det kommer inte att bli någon dagbok 2019. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år. Tills dess får jag väl bli mer aktiv på bloggen. Jag är tydligen ett barn av vår tid.
 
Mvh Ade.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 115%; background: transparent none repeat scroll 0% 0%; }

Kategorier
Okategoriserade

Test

Då ska vi se.

Skickar detta via mail. 
Kategorier
Okategoriserade

45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på facebook i facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Du och jag, now and forever.

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.

Kategorier
Okategoriserade

Avhyvling på stående fot.

Var det någon mer skäggig man (eller kvinna för den delen) än jag, som fick sig en avhyvling av en, för mig, helt okänd kvinna som vaknat på fel sida igår?

Hon hade en guldfärgad jacka och en väska i samma färg.

”-Jaha, en till som inte har någon rakhyvel hemma!” sa kvinnan när vi möttes på väg in till biblioteket.

-Ehh…..vaa?

Den spydiga damen vänder sig om och tar ett steg mot mig.
”-Skägg, det är det fulaste som finns!” säger hon med ett höjt finger och vrede i sin blick.

” -Hur fan ser du ut då?!” svarar jag. Kanske inte det mest mogna att säga men, i stridens hetta!

Damen ifråga mår naturligtvis inte bra. Vad hennes hat mot skäggiga män bottnar sig i kan man ju bara spekulera i. Otrevlig som tusan var hon iallafall.

Men annars var det en toppendag på marknaden i Vänersborg.

Mvh Ade!

Kategorier
Okategoriserade

Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja.
Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval.

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv.

 I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten.
Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång,
”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick.
Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar.

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten.

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden.
Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.

Kategorier
Okategoriserade

Den lilla pugilisten.

Då var det dags för Liv att, likt sina äldre bröder, äntra boxningsringen. Hon har varit med förr. Inte som aktiv men som bihang till mig, en boxningsintresserad förälder som älskar att vara i klubblokalen.

Uppvärmning innebär att jogga runt och göra diverse rörelser med armar och ben. Detta sätter koordinationen på svåra prov. Vissa i gruppen har definitivt kommit längre än andra i utvecklingen. Gruppen består av kids i åldrarna 9 till 13. Nivån på träningen är precis som den ska vara i den åldern, lekfull.

Det är underhållande att se dessa ungar springa runt med noll koll på kroppsdelar.

-När ska vi få slåss? ropar en gosse. Tränarna ignorerar honom. Jag kan direkt se att detta är bortkastade pengar för föräldrarna. Om han orkar hålla sig kvar så kan det bli något. Sporten lär ut ödmjukhet och tolerans. Han saknar båda.

Uppvärmningen är klar och det står teknik på schemat. Grundposition och grundslag. Tränaren, en ung tjej, knappt 20 år håller i taktpinnen. En grupp tar på sig handskar och går in i ringen. Sparring. Det roligaste som finns. Den andra gruppen tränar på slag och fotarbete. Att hålla upp garden går bra de första minutrarna men ju längre tiden går så tappas det mer och mer. Nåväl, förr eller senare kommer dessa små pugilister att förstå vikten av att hålla garden uppe.

Det är med stor glädje som jag ser fram emot nästa träning. Det är också en “prova på” och efter det ska Liv bestämma sig om det blir en fortsättning. Jag lägger ingen press på henne. Inget tjat. Jag vill bara att hon ska göra något i form av fysisk aktivitet. Hennes kropp behöver det. Boxning är mycket bra träning, fysiskt och psykiskt. Om hon väljer att fortsätta med boxning blir jag naturligtvis jätteglad. Jag vet att hon kommer att få kompisar för livet och hamna i en gemenskap och sammanhållning som bäddar för att växa upp med friska och sunda värderingar.

Ding Ding!

Kategorier
Okategoriserade

Drömmar som haltar.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, ”-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..