Kategorier
Träning

Ding, ding!

I tisdags var det åter dags att väcka liv i den lilla pugilist som bor i min förr så vackra kropp. Det är med skräckblandad förtjusning som jag äntrar huset där träningslokalen är belägen. Jag känner mig stark och med riktigt bra tryck i benen tar jag dubbla steg i trappan. Som en vårflod rinner energin ur mig och de sista stegen är ingen vacker syn.

Efter varje sommaruppehåll är det precis som om de har byggt på en våning till på det här förbannade huset.

Att börja träna igen var inte självklart. Min kamrat sedan barnsben tränar också och han hotade med både det ena och andra för att få mig till boxningslokalen. En annan bidragande orsak kan vara att mitt BMI närmar sig fyrsiffrigt. Jag måste helt enkelt göra något. Jag vet ju att när jag tränar blir jag smidig som en oljad hankatt. All värk i axlar, knän och armbågar försvinner. Ett hårt jobb i en klen kropp har satt sina spår.

Men nu är jag uppe i ringen igen för att återfå något av min forna glans.

Ding, ding!

Kategorier
livet

Årets badpojk 2021!

De små, gråblå, digitala siffrorna nere på vågen flimrar i ett snabbt snabbt tempo. De pendlar lite hit och dit, upp och ner, tvåsiffrigt och ibland tresiffrigt. Efter vad som verkar vara en hel evighet stannar vågen på 100 kilo.

Jag kliver av, väntar några ögonblick och upp igen med mina nakna fötter. Samma flimrande siffror och samma resultat. Jag tar på mig glasögonen och drar in magen för att kolla extra noga. Badbollen som hänger under chipstuttarna kan vara vägen ibland.

Nä, den stannar på 100 kilo. 0,1 ton. Nyskiten och i bara mässingen.

Semestern har tagit styggt på min annars välsmorda, slanka medelålderskropp. Det är inget snack om det. Något måste göras.

Jag är en person som gärna vilar mig i form. Inte för att jag är lat, jag kallar det bekväm.
Att genera min omgivning på ett gym, bland broilers med egon större än min buk är inget för mig. Jag har testat.
Boxning ligger mig varmt om hjärtat. Jag har tränat i flera år men tappade sugen i våras när pandemin slog till.
Troligtvis kommer jag tillbaka till boxningen efter sommaren.

Tills dess tänker jag promenera mer, både med och utan Maria. Äta rätt gör jag. Där finns inte så mycket att ändra på.
Det är sötsakerna som just nu måste stryka på foten. Men som det verkar måste det ske gradvis. Serveras det chokladbollar till fikat kan jag inte låta bli. Än! Jag kommer att klara det. Var så säkra. Jag kan om jag bara vill.

Jag satsar på årets badpojk 2021. Då ska jag även säga upp mitt medlemskap i badbollsklubben.

Med vänlig hälsning, Ade.

På en rask promenad.
Kategorier
Träning

Världens sämsta boxare!

Världens sämsta boxare. 

Efter ett ofrivilligt, kortare uppehåll från träningen kände jag mig oerhört laddad inför torsdagens boxningspass. En stukad swipetumme har under en och en halv vecka gjort mig otålig. Tummen har läkt ihop och med nytvättade träningskläder och lindade händer äntrade jag lokalen. 

Klockan slår 18:00 och coach Alnes sätter igång uppvärmningen. Vi springer runt och vevar, hoppar och gör allsköns rörelser i språnget. 

PANG!

Det går inte ens fem minuter så ligger jag utslagen, knockad och helt försvarslös bland väskor och vattenflaskor. 

Jag har stukat foten. 

Finlands sämsta boxare kallas ofta för Rantarunti Ringenen. Sveriges sämsta, nu levande boxare, måste vara Fredrik ”Halvmissen” Adetoft. Han klarar inte ens av uppvärmningen. 

Coach Alnes fixade kylspray och ispåse till sin slagna pugilist. Allt medans de övriga kombattanterna värmde på i fortsatt stabilt tempo. 

Som en skamsen hund drog jag mig tillbaka. Haltandes och stapplandes, nedför trapporna, ut till bilen och hem för att slicka mina sår. 

Skit också. 

Halvmissen Adetoft.
Kategorier
livet

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!

Kategorier
Okategoriserade

Den lilla pugilisten.

Då var det dags för Liv att, likt sina äldre bröder, äntra boxningsringen. Hon har varit med förr. Inte som aktiv men som bihang till mig, en boxningsintresserad förälder som älskar att vara i klubblokalen.

Uppvärmning innebär att jogga runt och göra diverse rörelser med armar och ben. Detta sätter koordinationen på svåra prov. Vissa i gruppen har definitivt kommit längre än andra i utvecklingen. Gruppen består av kids i åldrarna 9 till 13. Nivån på träningen är precis som den ska vara i den åldern, lekfull.

Det är underhållande att se dessa ungar springa runt med noll koll på kroppsdelar.

-När ska vi få slåss? ropar en gosse. Tränarna ignorerar honom. Jag kan direkt se att detta är bortkastade pengar för föräldrarna. Om han orkar hålla sig kvar så kan det bli något. Sporten lär ut ödmjukhet och tolerans. Han saknar båda.

Uppvärmningen är klar och det står teknik på schemat. Grundposition och grundslag. Tränaren, en ung tjej, knappt 20 år håller i taktpinnen. En grupp tar på sig handskar och går in i ringen. Sparring. Det roligaste som finns. Den andra gruppen tränar på slag och fotarbete. Att hålla upp garden går bra de första minutrarna men ju längre tiden går så tappas det mer och mer. Nåväl, förr eller senare kommer dessa små pugilister att förstå vikten av att hålla garden uppe.

Det är med stor glädje som jag ser fram emot nästa träning. Det är också en “prova på” och efter det ska Liv bestämma sig om det blir en fortsättning. Jag lägger ingen press på henne. Inget tjat. Jag vill bara att hon ska göra något i form av fysisk aktivitet. Hennes kropp behöver det. Boxning är mycket bra träning, fysiskt och psykiskt. Om hon väljer att fortsätta med boxning blir jag naturligtvis jätteglad. Jag vet att hon kommer att få kompisar för livet och hamna i en gemenskap och sammanhållning som bäddar för att växa upp med friska och sunda värderingar.

Ding Ding!