Kategorier
dagbok

Latmasken har semester!

Med ett högljutt gubbljud monterar jag skinkorna djupt ner i fåtöljen, drar till mig fotpallen, slänger upp benen och lutar mig tillbaka med ännu ett ljud som mest liknar en överviktig flodhästs sista suck.

Fjärrkontrollen ligger på skinnhyllan. Det är den där platån som bildas under chipstuttarna och ca 15 cm ovanför naveln när jag halvligger i fåtöljen. Jag tittar på mig själv. Inte med stolthet. Jag ser ut som om Barbapappa hade hoppat från tian rätt ner i asfalten där jag halvligger i fåtöljen. Jag borde göra något åt det där.

I ett svagt ögonblick lovade jag mig själv att inte säga nej när Maria frågar om jag ska med på en promenad. Dels för att det är nyttigt, jag behöver det, och dels för sällskapet, Maria.
Idag kommer således frågan, precis när jag har flutit ut i fåtöljen, om jag ska hänga med runt på den vanliga rundan. 7,4 kilometer i rask takt.

Jag svarar varken ja eller nej. Min blick vänder sig åt höger, ut genom fönstret och med en nöjd min konstaterar jag att det regnar.

”Inte så länge det regnar!” ropar jag till Maria.

Ack den glädje som varar för evigt. Regnskuren drog över snabbare än kokt sparris.

Med nya frustanden ålar jag mig upp ur fåtöljen och ut till hallen. Jag snörar på mig de ilsket neonfärgade träningsskorna och frågar om Maria är redo.

Mvh Ade.

Kategorier
Okategoriserade

Analogt misslyckande.

Det var med växande skrivklåda som en tjock och fet gammaldags kalender införskaffades. En sida, en dag. 
Tanken om att skriva lite dagbok med vanlig penna på vanligt papper har alltid varit en dröm hos mig. Att få vända med bläck klottrade sidor får mig att tänka på högstadiets ”Elevkalender” som utgavs av Sparbanken. 

Scheman blandades med läxor, telefonnummer och klotter i marginalen. Jag älskade min Elevkalender. Den var för mig lika självklar som mobiltelefonen är för kidsen idag.
 
Tanken på att åter få uppleva en kalender fylld av kladdigt bläck och ord från en mogen man och inte från en finnig tonåring får mig att rysa av välbehag.
Nu gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan efter två dagar glömde jag av min kalender. Först efter tre missade dagar hittade jag den under en hög med reklamblaskor inne på kontoret. 

Va faan! Kan du inte bättre Fredrik?
 
Jag hade ju sett fram emot en stund på kvällen, rykande kaffe och pennan i högsta hugg för att pränta ner dagens händelser och kanske ett litet visdomsord. Jag har sett framför mig mina barnbarn sitta och bläddra i dessa dagböcker. De fnissar lite åt sina föräldrars öden och äventyr som står skrivna bland kaffe och snusfläckar. Vem vill INTE läsa detta?
 
Nä…….som sagt, det kommer inte att bli någon dagbok 2019. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år. Tills dess får jag väl bli mer aktiv på bloggen. Jag är tydligen ett barn av vår tid.
 
Mvh Ade.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 115%; background: transparent none repeat scroll 0% 0%; }