Kategorier
Okategoriserade

Analogt misslyckande.

Det var med växande skrivklåda som en tjock och fet gammaldags kalender införskaffades. En sida, en dag. 
Tanken om att skriva lite dagbok med vanlig penna på vanligt papper har alltid varit en dröm hos mig. Att få vända med bläck klottrade sidor får mig att tänka på högstadiets ”Elevkalender” som utgavs av Sparbanken. 

Scheman blandades med läxor, telefonnummer och klotter i marginalen. Jag älskade min Elevkalender. Den var för mig lika självklar som mobiltelefonen är för kidsen idag.
 
Tanken på att åter få uppleva en kalender fylld av kladdigt bläck och ord från en mogen man och inte från en finnig tonåring får mig att rysa av välbehag.
Nu gick det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Redan efter två dagar glömde jag av min kalender. Först efter tre missade dagar hittade jag den under en hög med reklamblaskor inne på kontoret. 

Va faan! Kan du inte bättre Fredrik?
 
Jag hade ju sett fram emot en stund på kvällen, rykande kaffe och pennan i högsta hugg för att pränta ner dagens händelser och kanske ett litet visdomsord. Jag har sett framför mig mina barnbarn sitta och bläddra i dessa dagböcker. De fnissar lite åt sina föräldrars öden och äventyr som står skrivna bland kaffe och snusfläckar. Vem vill INTE läsa detta?
 
Nä…….som sagt, det kommer inte att bli någon dagbok 2019. Kanske gör jag ett nytt försök nästa år. Tills dess får jag väl bli mer aktiv på bloggen. Jag är tydligen ett barn av vår tid.
 
Mvh Ade.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 115%; background: transparent none repeat scroll 0% 0%; }

Kategorier
Okategoriserade

Drömmar som haltar.

Musiken har tystnat. De som för några timmar sedan festade på borden letar nu efter skor i hallen. Festen är slut och de flesta tänker på refrängen. Maria har börjat plocka med disken och kramar hemvändande gäster adjö. Jag sitter i köket. Hon är allt bra vacker, min Maria.

Kvällens hedersgäst reser sig och börjar leta efter gitarren. Han rafsar snabbt åt sig sina pinaler och tackar för tillställningen. I samma sekund som jag reser mig upp för att ta farväl kommer jag på att den självklara selfien med denna gäst inte är tagen. Jag fipplar med mobilen och frågar om det är okej. Jag får ett stort leende tillbaka, ”-Självklart Mr Adetoft!” får jag till svar.

Jag ställer mig bredvid och lägger armen över Steven Tylers axlar. Alice Cooper vill också vara med och ställer sig jämte mig.

Faan! Det är något fel på telefonen! Jag får inte igång kameran. Den har fastnat i någon jävla meny med massor av filter. Jag svajpar och svajpar, inget händer.
Som en skrämd snok som ringlar sig in i vägkantens höga gräs börjar Stevens arm dra sig tillbaka från mina axlar.
-MARIA! Kan du ta ett foto på oss? Steven måste dra!

Hon tittar upp från sina bestyr och letar efter sin telefon. Med vana händer trycker hon fram kamerans app och höjer telefonen i steget.

Där vaknar jag.

Väckarklockan ringer ilsket och jag svär tyst för mig själv. Det var då själva f..