Kategorier
dagbok

Med fingrarna i en rosa bajspåse.

2020-09-27

Vi har även denna helgen varit med hund. Maria och jag tycker det är kul att ”låna” en hund ibland. Kan tänka mig att är lite som att passa barnbarn. Det är kul när de kommer men ganska skönt när de åker. Enligt Liv är det som att lämna hunden på spa hos oss. Långa promenader, ligga i soffan, sova i sängen mm.

Med hund kommer även ansvar. Promenader för att jycken ska få förrätta sitt tarv. Det har tydligen blivit mitt ansvar i arla morgonstund. När världen fortfarande sover sin skönhetssömn stoppar jag en rosa bajspåse i fickan och kopplar hunden. Den är ivrig som ett barn på julafton och för en gångs skull lycklig över att se mig.

Vi tar den vanliga kisserundan. Jag märker snart att jycken vill göra ”nummer två” och platsen är hyfsat illa vald för tömning. Efter några snabba sprättande med bakbenen markera Eja att det är dags för att göra min grej. Jag tycker fortfarande att det är ovärdigt att plocka skit efter en hund. Hon tittar på mig. Den drar lite på munnen och det känns som om den flinar åt min kommande uppgift. Jag trär på den rosa plastpåsen på näven och med äcklad min gräver jag runt i det våta gräset.

Eja vill iväg och jag hänger på med min rosa påse i handen. Snart dyker den svarta papperskorgen upp. En eloge till ansvariga på kommunen som tänker på oss som plockar skit. Jag dumpar min last och vi drar vidare på vår morgonrunda.

Efter en stund svänger vi in på en liten avstickare. Den har ett villaområde på vänster sida och ett radhusområde på höger. Mitt emellan ligger en lekplats.
I ögonvrån ser jag ett äldre par med stavar som utövar motion.
Vägen svänger lite och Eja verkar ha fått upp ett spår. Hon plöjer gräsmattan med nosen och precis vid barnens gungställning sänker hon sitt lilla hundarsle och drejar björn nummer två. Typiskt!
Jag får lite panik. Varför stoppade jag inte två bajspåsar i fickan? Är det någon som ser mig? Jag vrider febrilt på huvudet och kollar. Inga tända lampor i fönstren och inte en själ så långt ögat kan nå. Det är ingen liten laddning som kommer ut och det tar sin lilla tid. Precis när korvfabriken är klar och helt ovetandes om min panik kommer det hurtiga paret runt hörnet.
Jag och Eja drar iväg med längre steg än vanligt.
Det är inte långt kvar hem och mitt samvete plågar mig. Jag måste hem och lämpa av jycken för att gå tillbaka med en påse.

Trots att höstlöven ligger utspridda i en gulbrun mosaik på gräsmattan är kringlan inte svår att hitta. Den ligger där, tornar upp sig som ett monument över friheten att som hund få bajsa fritt i naturen.

Återigen trär jag på en rosa bajspåse på handen och gräver i gräset.

Jag är nöjd. Om någon såg mig vid första tillfället och tänkte gå bananas på sociala medier så får de tänka om. Jag har gjort rätt för mig.

Nu är det inte långt kvar innan både hund och dotter ska lämnas tillbaka i befintligt skick. Det blir två långa veckor till nästa gång.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
livet

En morgon att minnas!

Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen? 

Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.

Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?

Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka ”tryckeriet” och “lägga en laser”.

Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.

Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.

Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!

Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb. 

Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”

Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork. 

Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.

Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.

Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
livet

Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017