Kategorier
Campingdagbok

På allmän begäran.

Då min lilla campingdagbok drog till sig uppmärksamhet långt över min förväntan har jag nu sammanställt den som PDF. Den finns nu att ladda hem här på bloggen.

Varsågoda, och glöm inte, sharing is caring.

Ett campingkåseri .

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-12

”Blå blå vindar och vatten”, nynnar jag när dragkedjan till förtältet dras upp. Jag andas in den nya friska, nästan krispiga, luften i mina lungor. Det är som i vilken Prippsreklam som helst. Himlen är klarblå.
Den instängda, plastiga doften i förtältet vädras snabbt ut.
Klockan är strax innan 07. Lite för tidigt eftersom det blev sent igår kväll. Man vill ju dra ut på det härliga och stanna kvar i semesterbubblan så länge som det bara går.

Jag kokar vatten till kaffet. Liv ligger nedbäddad i soffan. Maria sover bakom draperiet som skiljer kök och sovrum åt.
Med ett försiktigt steg kliver jag ut i förtältet.
Jag är alltid rädd att fastna med någon tå i den enkla plastpallen som följde med husvagnen. När man närmar sig 50 behövs en pall med två steg.
Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan.

Det är nu, i denna stund som livet verkligen omfamnar mig. Ensam i tältet med en rykande kopp kaffe, nybakad snus under läppen och datorn på bordet. Det är nu som jag kan samla tankarna och skriva.

Familjen vaknar lagom till att dagens blogginlägg är postat. Vi äter en sista husvagnsfrukost och samtalar om dagarna på campingen. Vi är alla överens om att det har varit underbara dagar.

Jag och Maria kom överens om att vi ska köpa nytt täcke och nya kuddar. Det är inget som man ska kompromissa med.
Att krypa ner i nuvarande bolster är som att lägga huvudet på en oformbar påse fylld med luft och dra ett täcke av kartong över sig. Ohållbart helt enkelt. Detta måste prioriteras. Konstigt att det är först nu, säsong fyra, som vi reagerar så starkt på sänghalmen.

Trots att semestern är inne i elfte timmen känner jag ingen större ångest att plocka ner det snustorra förtältet. Ingen ångest när Maria plockar ihop prydnadssakerna inne i vagnen.
Det ska bli lite skönt att komma hem och sätta igång med vardagen igen.

Naturligtvis är inte säsongen över för oss. Det ska allt bli några fler turer mot okända eller kända mål. När det blir står skrivet i stjärnorna.

Jag och min familj vill tacka för alla glada tillrop och uppmuntrande kommentarer.

På återseende!

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-11

Jag vet inte vad det är men vädrets makter står på vår sida denna helg. Varje morgon skiner vi och solen ikapp. Det är inte så mycket mer att önska än dessa vackra sommarmorgnar.

Det blir ingen promenad. Vi känner helt enkelt inte för det. Det är väl egentligen så som det ska vara på semestern. Kravlöst och utan press.

Saker som dock måste göras är att tömma latrinen och fylla på vatten.
Att tömma latrinen är faktiskt inget större problem. Nu undviker vi att göra nummer två i vagnen men om nöden tränger på så har vi möjligheten. Det känns tryggt med tanke på min oroliga mage.
Jag har faktiskt väldigt roligt åt de som står och ulkar med kassetten i den ena handen och håller för näsan med den andra och ett ben utanför det lilla rummet. Det är precis som om de ska bli uppätna av det stora latrinmonstret i vilken sekund som helst. Visst, det luktar inte hallon, mer som gam och grillad orangutang, men det är ju oftast deras egna skit!

Jag möter två härliga campare som har läst mina inlägg och som tackar för underhållningen. Väldigt roligt att få uppskattning. Tack! Ni vet vilka ni är.

För att orka med det otroligt betungande arbetet med att uppehålla sig på en camping så krävs det energi. Energi i form av lunch.
Jag, hövdingen över flocken, har satt ner min högra flipflop och kommenderat tjänst inom inhägnat område. Vi ska inte lämna campingen förren tidigast middagen på Pinchos 16:00.
Dagens lunch inmundigas alltså på campingens restaurang.
Idag slog jag nog något sorts rekord i mätthet. Med svullen buk fick jag näst intill ledas hem till vagnen. Kallsvettig och med tydlig explosionsrisk drar jag ut en stol ur förtältet och med ett högt och tydligt gubbljud placerar jag ändalykten i campingstolen.

Himlen mörknar. Det blir helt plötsligt svart som en sotarröv ovanför oss. Vad ska det månne bli av detta? Ingenting visar det sig. Moln, svarta som synden, driver bort och kvar blir glest spridda slöjor av vita fjuniga molnrester.

Solen visar sig och med det kommer solstolarna fram hos grannarna. Själv borde jag kanske jämna ut brännan lite.
En Treo ser ut som en leverfläck mot min vita hud.
Men jag sitter kvar i min t-shirt. Jag är fortfarande helt tagen av den mäktiga lunchen.

Middagen serverade en glädjens överraskning. Min äldsta son kom på besök. Vi blev ett glatt gäng på 8 personer som vandrade bort längs gator och torg med Pinchos som destination.
Det blev mycket trevlig eftermiddag i goda vänners lag.

När klockan närmar sig läggdags kläcker något av barnen, tre till antalet, den briljanta idéen att ett kvällsdopp passar väl alldeles utmärkt såhär på kvällskvisten. Sagt och gjort, vi går ner till stranden.
Jag badar som sagt inte och således behöver jag inte ens känna på vattnet. Jag vet att det är vått.
Luften är kall.
Liv tvekar. De andra två är redan i. Efter noga övervägande tar hon beslutet att doppa sig. Jag får minipick och pansarpung bara av att stå och titta på vattnet.

Det är dags att göra kväll. I morgon är det hemresa och slutet på denna semester.
Det kommer med all säkerhet att bli någon mer resa i sommar. Det är så här vi vill tillbringa lediga stunder, jag och familjen.
Vi älskar det!

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-10

Vi vaknar upp till ett strålande väder. Solen segar sig upp och smeker husvagnstaken torra.
Luften är kall. Det dröjer inte länge innan daggen lyfter och älvorna dansar på de öppna gräsytorna längs Vänerns strand.

Efter en stadig frukost utan bröd gör vi oss redo för en rask promenad. När jag har dragit på mig dojjorna känner jag att ett besök på ”tryckeriet” kanske ändå är nödvändigt. Att köra pingvinen flera kilometer ifrån närmsta klubbhus är inte att tänka på. Det är väl vinet och de där ölen som gör sig påminda tänker jag och lunkar iväg mot den ändamålsenliga byggnaden.

Vi går en väg som vi aldrig har gått förut. Eller rättare sagt, vi fortsätter förbi vår ändhållplats och ger oss ut i det okända.
Lidköpingsborna ska vara otroligt stolta över deras vackra stad och dess omnejd. Jag och Maria är faktiskt hänförda.

När vi passerar den gamla bandygrytan uppenbarar sig en av de vackraste platserna jag har sett.

Lockörns båtförening.

Mina känslor svajar. Jag blir yr. Det är en så otroligt vacker plats. Jag drömmer mig bort. Jag ser mig själv, med pipa i mungipan och sjömansmössa på huvudet, sittandes på den gamla träbänken som står utefter det röda skjulet. Jag sitter där och kanske lagar ett nät. Kanske sitter jag där och bara njuter av denna magiska plats.

Jag knäpper ett foto och promenaden fortsätter.

När vi åter trampar på känd mark med husvagnen i sikte är det dags för lunch. Det blir rester av pastasalladen från igår. Den smakar lika gott idag.
Vi slänger ner disken i baljan och jag knatar iväg till servicehuset. Det står en diskmaskin i diskrummet. En sådan där tingest i rostfritt som de har i storkök. Jag har varit skeptisk men nu ska det bannimej diskas i maskin. Valmöjligheterna är lika många som hos en Nordkoreansk herrfrisör Det finns tre program att välja på. 1 minut, 2 minuter eller, hör och häpna, 3 minuter.
Jag är lite mellanmjölk av mig så 2 minuter blir säkert bra.
Maskinen surrar igång och de där två minutrarna var väl investerad tid. Disken är skinande ren.

Den lokala butiken för oss campingnördar får sig ett besök. Jag är på jakt efter ett litet avlastningsbord. När vi strosar runt där, bland hyllor med allsköns fritidsprylar hittar jag en hjulhuskappa med fickor. Fantastiskt! Den får följa med hem. Jag finner det lilla bordet som även visar sig vara en pall. Nu är jag riktigt nöjd.
Naturligtvis är det fler butiker som ska besökas. Jag har som vanligt inget att säga till om. Det är bara att hänga med.
Visst är det märkligt hur energi fördelas i en liten pubertal tjejkropp. Från att nästan ha varit medvetslös av trötthet i en butik som jag gillar, till att fara omkring som ett torrt skinn i en butik som hon gillar. Jag kan ge er namnet på hennes favoritbutik, den börjar på bokstaven D och slutar ollarstore. Nu får ni själva gissa. Jag ger inga fler ledtrådar.

Nu börjar jag känna av den tidigare promenaden i mina ben. Jag vill hem till vagnen och förbereda middagen. Burgare och pommes.
Nu kommer omniaugnen till användning. Jag fick dock ”modda” lite med bakplåtspapper över gallret så att inte pommesfriten ramlar emellan. Det fungerar. Det nya bordet gör sig helt perfekt som ett grillbord tillsammans med vår lilla klotgrill.
Det blir kanon!

Efter att ha vaknat ur den värsta matkoman kommer våra vänner och knackar på. Vi beger oss till glassbaren. Klockan är snart 20:00. Vi äter glass, spelar lite arkadspel och har det otroligt trevligt. Jag mår som en prins. Dock en trött sådan. När vi kommit hem är det åter dags för lite underhåll av husvagnens faciliteter. Gråvattnet ska tömmas och färskvatten ska fyllas. Radion skvalar på låg volym, Liv ligger i soffan och kollar på deckare. Maria plockar med lite av varje. Nu är det husvagnscamping på riktigt.

Vi sitter i förtältet i den sena timmen. Det mullrar i himlen långt bort. Regnet smattrar envist mot tältduken. Den svaga bordslampan lyser med ett gulaktigt sken. Jag skriver. Maria bläddrar i en katalog med förtält. Liv är i servicehuset och gör sig redo för sängen.

Det är nu som jag njuter av detta liv som vi har valt som allra mest.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-07-09

Det är nu det händer. Äntligen! Det är dags att kliva upp och göra oss redo för semesterns sista tur med lopplådan.

Det mesta är packat. Jag sveper med blicken över högen med väskor, påsar och kylbagen.
Något måste vara fel.
Så här lite packning har vi inte ens när vi går till tvättstugan.
Jag tittar på Maria. Hon möter min blick med en axelryckning.
Det är alltså inte mer?

Jag tar inte diskussionen vidare utan rycker tag i närmsta väska och halvspringer ut till bilen. Låt oss komma iväg innan någon av den kvinnliga delen av familjen hittar fler nödvändiga saker att öka på lastvikten med.

Maria följer väderprognosen i telefonen som om hon hade satsat snuskigt mycket pengar på fel häst. Vi har inte samma tur som för två veckor sedan. Det är bara titta och se regnskurarna dansa förbi utanför fönstret. Det här kommer att bli en prövning!

Vi visste redan vilken plats vi skulle ha. Den kollade vi in förra gången det begav sig. Det märkliga med dessa platser längs denna gata är att de är liksom spegelvända. Det går inte att backa in på anvisad grusplats. Då får du inte plats med förtältet inom markeringarna. Vi måste alltså vrida den med röva ut så att säga. Det är just nu som jag är överlycklig för att vi inte har en boogievagn utan mover. Vi snurrar enkelt runt den lilla vagnen, jag och Maria.

Det regnar under hela tiden vi trixar med husvagnen. Så fort stödbenen är nere, elen kopplad och vattnet är påfyllt upphör det.
Som två blöta katter släpper vi in ”The princess of drama” in i vagnen. Hon satt hela tiden i bilen med nyllet monterat i mobilen. Det märks att hon fyller tonåring nästa år.

Vet ni förresten vad en influencer väger?
-Ett instagram!

Jag lägger presseningen över det som en gång var en fantastiskt grön och fin gräsmatta men som nu mest liknar en leråker. Den där leråkern är ganska lokal. Precis framför dörren där pallen ska stå kan man säga.
Typiskt.

Nu börjar det bli lite bråttom. Vädrets makter är för ett ögonblick på vår sida.
Ut med tältet och nästan bära och trä i det i skenan samtidigt för att undvika lerpölarna.
Liv ser mina mödor och tro’t eller ej, hon kommer ut för att hjälpa sin gamla far.

Vi lever ett väldigt spartanskt liv i vårt förtält. Vi har inte kommit så långt med attiraljer och utrustning. Vi har ett bord och fyra stolar.
Detta är fjärde säsongen och vi har klarat oss med det. Jag är dock sugen på ett litet avlastningsbord för olika ändamål. Fläkt i hörnet, ställplats för ölen när vi sitter utanför tältet och steker fläsket i solen.
Japp, ett sådant bord vill jag ha.

Den numera traditionella promenaden till Hjärtbergs fick ersättas med en bilburen resa på grund av det stabila vädret. Lite förrådspåfyllning så att vi klarar helgen. Förhoppningsvis är det väder för att tända grillen. Hamburgare står på menyn. Jag är otroligt svag för hamburgare.

Kvällen bjöd på vackert men något kyligt väder. Vi satt hos våra vänner i deras förtält. De hade brett ut sin förtälltsmatta. Det har inte vi eftersom vår pressening hade fungerat bättre som durkslag. Det är också något vi ska kolla på. Riktigt underlag.

Efter en macka tryckte vi ner oss i sängen och släckte lampan. Det är svalt och skönt i vagnen.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Campingdagbok

En flaska med sommarluft.

2020-07-07

Det är med skräckblandad förtjusning som jag rullar in på den stora grusplanen. Husvagnar i långa rader står uppställda och bara väntar på att husse eller matte ska koppla på dem och dra ut på nya äventyr och upptäcka världen. 

Solens tidiga strålar sträcker ut sig längs den grova marken och med en gäspning speglar de sig i, av regn, vattenfyllda ojämnheter. Jag bländas när jag sakta rullar fram mot platsen där vår vagn har parkerats efter den senaste turen.

Jag har ett mål. Jag ämnar slutföra arbetet med att få ugnen att hosta igång. Problemet upptäcktes förra året tror jag. Det var väl som vanligt, någon kulinarisk upplevelse utöver det vanliga som skulle tillagas i vagnen. Hot-dog grillé och pommes de terre cuites och lite god dricka till det. Inget speciellt.

Ugnen tänds men efter några sekunder flämtar den till som om den har drabbats av akut astma och den annars så fina blå lågan övergår i något som mest kan liknas vid den olympiska elden. 

Jag har försökt att fixa det förut utan resultat. Jag är ju gammal snickare och numera lagerarbetare så lite händig är jag allt, men här stöter jag på patrull. Kanske gynekolog hade varit bättre. Att få in överkroppen för att se hur det ser ut där bakom är inte lätt. Det är ju ingen masugn direkt. Att jag spelar på den andra halvan av 45års-strecket är ju inte heller till min fördel. Det var länge sedan jag var smidig som en oljad hankatt.

Vi har vagnen hos en underbar återförsäljare och där kan jag söka råd. Jag lånar en flaska med sommarluft under tryck så att jag kan blåsa ner i brännaren. Inget resultat. Jag får tipset om regulatorn eller att röret med lufttillförsel är igensatt.

Vi åker till Lidköping på torsdag så min plan att försöka få igång ugnen innan dess verkar gå om intet. 

Samtidigt som jag låser vagnen och gör mig redo för hemfärd med svansen mellan benen tornar mörka gråa moln upp sig på himmelen. Klart som korvspad att det ska börja regna. Jag slår numret till Maria för att berätta, helgens meny får korrigeras lite. 

Med tom blick sitter jag kvar i bilen. Regnet öser ner. Efter en plötslig ingivelse står jag plötsligt vid kassan hos återförsäljaren. Jag har tömt deras hylla med Omniaprylar. Ugn, galler, silikonformar och en kokbok. 

Här ska det lagas mat, även om den där ugnen inte vill samarbeta.

Till hösten, innan Lopplådan ska stå och frysa i en maskinhall ska hon in på service. Då får de fixa den där ugnen.

Med vänlig hälsning, Ade.

 

Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-06-29

Det som annars brukar vara morgonen då jag vaknar med bröstet fyllt av vemod är snarare en morgon med lycka i luften. Jag studsar upp som en möbelfjäder och känner mig på ett oförskämt bra humör.
Mitt i den mörka sommarnatten, när regnet smattrade mot taket och när sömnen gjorde sig som mest påmind gjorde vi något helt crazy!
Vi bokade en långhelg till på denna campingen. Ett par vänner kommer med sin vagn och tokiga barn. Vi kunde inte låta bli! Det ska bli fantastiskt roligt.

Det är tidigt när jag tittar ut i förtältet. Vädret har slagit om. Kondensen inne i tältet är faktiskt inte så farlig. Värre på utsidan. Likt en knottrig kondom hänger förtältet fast i husvagnsväggen. Hur i hela friden ska jag få detta torrt innan vi ska riva ner förläggningen?

Övriga familjen vaknar till. Det rör sig inne i vagnen. Någon muttrar att det är kallt. 19 grader ute och 23 inne. Helt magiskt enligt mig som känner mig som en snigel i Sahara så fort kvicksilvret passerar 25.
Muttrandet fortsätter och långärmade tröjor plockas fram för första gången på hela helgen. Nu har tydligen helvetet frusit till is.

Under dessa minuter då det rotas bland kläder i påsar, väskor och skåp hittas det där linnet som var ”kvarglömt” hemma i Vänersborg. Det var alltså en komplott, direkt riktad mot mig för att få stilla sina skenande shoppingnerver de hittade på det där med kvarglömt linne.
Jag går på och gestikulerar med armar och ben. Ni lurade mig!
Det är nu som Liv, med blott 12 års livserfarenhet och mycket kvar att lära om att ”tala är silver, tiga är guld”, försäger sig.
”Pappa, vi kollade faktiskt inte bara efter linnen till Maria.”

När vi köpte vår husvagn för tre år sedan kände vi att denna modellen kommer att vara helt perfekt till vår lilla familj i många år. Pojkarna är såpass stora och de har andra prioriteringar än att hänga på oss i ”lopplådan” till någon camping där det absolut inte finns något att göra. Ack så fel vi hade. De vill gärna hänga på.
Vi har löst problemet med en sovalkov i förtältet. Där sover Alfred när han inte sommarjobbar och för Liv bäddar vi i soffan. Oskar den äldre, som har flyttat hemifrån har inget behov av att sova över så han kör dagsturer.

Det där med att hålla på att bädda i soffan var inte så kul som vi trodde. All ledig plats i husvagnen tas upp av dessa förbannade dynor som ligger utspridda högt och lågt. Om vi bara ligger en helg så ids vi kanske inte sätta upp förtältet.
Då finns det ingen plats för mig, hövdingen, the chief in Command, att placera akterkastellet när morgonkaffet ska intas och när den ack så viktiga första snusprillan ska monteras bakom överläppen.
Med facit i hand hade fler bäddar varit att föredra.

Vagnen är tömd på diverse vätskor. Vissa mer illaluktande än andra. Väskorna är packade och strömmen är avslagen. Säkerhetskontroll före körning är gjord.
Det är bara förtältet kvar. Jag har medvetet dragit ut på det till sista sekund för att det ska torka och få slät hy igen. När jag böjer mig ner för att dra upp första tältpinnen kommer en skur.
Det var då själva F-N också!
Det finns ingen återvändo. Jag hinner med några pinnar till när regnet slutar lika fort som det började. Men skadan är redan skedd.
Jag breder ut det på gräsmattan och låter solen smeka tältduken. Det gör susen.
Knappast torrt som fnöske men skåpstorrt får duga.
Nu rinner liksom tiden iväg.

Det är dags att åka.

Tack för den här gången och tack för alla värmande ord ni har givit mig. Jag är lite i chock över all uppmärksamhet som mina inlägg har fått men otroligt smickrad.

Tack!

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

Här sitter jag och skriver.
Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-06-28

Jag vaknar upp till en ny dag här på campingen. Det första jag gör är att kolla varmvattnet. Kallt som en isbjörns rövhål! Det var då själva f-n också.
Fram med bruksanvisningen som en riktig man. Nu ska skiten igång!
Jag hittar en resetknapp, trycker in den och startar om. Klockan visar inte svensk tid. Snarare japansk. Några justeringar senare så är även uret ok.
Sedan fungerar det bara. Vi har haft varmt vatten i kranen hela dagen!

Nu knorrar det rejält i magen. Till idag har jag ändrat min tidiga kost lite grann.
Istället för nygräddade frallor från receptionen blir det keso med lite skinka och ett ägg.
Anledningen är ganska enkel.
Igår när vi sprang runt i slottet på Läckö gjorde sig min laktos och glutenintoleranta mage påmind. Akut! Ingen förvarning alls.
Jag måste in och lämna Bruno på simskolan, och det illa kvickt!
Några snabba kast med blicken, det är fritt fram. Inga turister i vägen! Nu!
Jag kniper det allra hårdaste med skinkorna och vaggar som en pingvin rakt fram till toaletterna. Det finns lediga bås och jag sliter upp dörren till det första bästa.
Det var nära ögat. Suck……
Att försöka smyga och släppa trycket ljudlöst kommer inte på fråga. Det är raka rör och ingen tryckbegränsning. Jag sitter kvar och torrskiter tills jag vet att kusten är klar. Jag är som pånyttfödd när jag sammanstrålar med övriga familjen.

Vädret denna näst sista dag på Kronocamping är lika ostadigt som ett blocköverskridande budgetsamarbete. Vi passar på att rulla ihop förtältsmattan. Av egen erfarenhet från i fjol, där vi fick Vänern 2.0 inne i tältet så känns detta som en bra grej ifall himlen behagar öppna sig.
Liv undrar hur länge åskan stannar här varvid Maria svarar snabbt ”Ett år. Lagom till nästa semester.”
Detta föll inte väl ut till den känsliga 12-åringen och det var då surläppen åkte fram.

Denna stund, när regnet smattrar mot tältduken kan jag finna lite frid. Jag plockar fram min dator och skriver. Det är det som jag älskar.
Maria och Liv förstår nog att jag njuter. De ber mig inte ens att följa med och köpa glass. De frågar bara vad jag vill ha.
Har ni hört? En liten seger för mig.

Förra året köpte vi en liten dammsugare som går på 12 volt. Den är otroligt effektiv. Vad jag kan se iallafall. Maria sköter det. Jag uppskattar verkligen hennes arbete med att hålla rent inne i vagnen.

När vagnen är skinande ren invändigt är det dags att fortsätta med problemet som uppstod i fjol. Gasolugnen. På ena sidan flammar en gul stor låga som ibland hostar och fräser. Om jag har förstått saken rätt så ska det brinna en blå liten låga. Jag har försökt att göra rent med ett gem i hålen utan lyckat resultat.
Kanske ska jag be ett proffs kolla på detta. Ugnen är endast använd ett fåtal gånger.

Min far med familj kom på långväga besök. De gjorde en snabb visit eftersom det råder vissa omständigheter med en pandemi och de har en lång väg hem till Hälsinglands mörka skogar. De hann dock med ett bad tillsammans med Liv. Jag badar ju inte som ni vid det här laget redan vet.
Det är nog det sista badet för den här gången. Men frukta icke! Vi kommer tillbaka.

När allt har lagt sig och lugnet sänker sig över campingen finns tid till återhämtning och reflektion.
Det är söndag och i morgon styr vi kosan hemåt.
Det är alltid vemodigt och det är den känslan som gör att vi funderar på säsongsplats.
Vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte men vi kan alltid drömma och hoppas.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

Efter regn kommer solsken.
Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-06-27

Det är lördag och vi väntar besök. Mina två ohängda söner ska förära oss med en heldag på campingen. Den äldsta av de två har körkort och egen ”droska” så inget kan väl gå fel.

Det är nu som jag tänkte fråga om jag kunde undra en sak.

En generation som är uppväxta med mobiltelefon och är lika beroende av den som jag är med marmeladkulor på Julafton, hur i hela fridens namn kan det vara så svårt att ställa larmet på telefonen?

Att skylla på ditten och datten som:
”Jag hade ställt larmet men det fungerade inte.”
Eller:
”Batteriet dog, den var helt död i morse.”

Ja men visst! Dra den om rödluvan också, j…a unge!

Larmet fungerade inte men det är väldigt konstigt att Snapchat ALLTID fungerar. Det vet jag eftersom jag såg att du lade ut en snap kl 03 i morse!

Efter att ha haft mobiltelefon i större delen av ditt liv så måste du väl ha blivit bekant med liten klump med svans som kallas för LADDARE! Va, har du hört talas om en sådan?
När jag var i din ålder fick man vrida upp klockjäveln flera gånger varje dag, manuellt!!!
(Pust och snabb andhämtning med högt blodtryck och tydliga blodkärl i pannan som följd).

Gossarna dök upp, vattenkammade och nystrukna, med var sitt leende på läpparna. Underbara barn.

Första anhalt, Läckö slott.
Det har blivit en tradition att besöka detta vackra slott. Först en brunch i Stallet och sedan en guidad tur.
På grund av Covid 19 är det nu endast en kort information i kungssalen och sedan släpps vi lösa i slottet med ett infoblad om de olika rummen. Det var faktiskt fint att vandra runt i egen takt och upptäcka saker.
Nere på slottsgården ligger även det gamla köket och fängelsehålan.
I samma ögonblick som mina tre oäktingar (Ja, jag erkänner, de är födda utanför äktenskapet.), med stora ögon, böjer sig över räcket och får en glimt av den rätt spartanska hålan tar jag ton och med road röst förklarar att om vi hade levt på 1600-talet hade garanterat någon av er suttit där nere.
Min deklaration mottogs med ganska svalt intresse.

Efter en härlig middag på lokal restaurang var det dags för gossarna att styra kosan hemåt och lämna återstoden av familjen till sitt öde.
Glass var vi tydligen sugna på så det fick bli två kulor hallonsorbet i bägare med massor av lakritsströssel och lakritssås.

Väl tillbaka till min ”borg”, husvagnen, var det dags för felsökning. Vi har inget varmvatten. Suck!
Jag gick lös på Aldepanelen och killgissade bland inställningarna medan Maria spolade för fullt i kranen med ett finger som termometer i strålen.
Snart var färskvattnet slut och gråvattentanken full. Bara att glida in i mina blå flipflops och åtgärda detta. Tillbaks till panelen och tillslut brister Maria ut i ett glädjetjut, vi har varmvatten!

Jag har ingen aning om vad eller hur jag gjorde men det rinner varmt härligt vatten ur kranen.

Det var väl bara en tidsfråga innan vädret skulle slå om. Värmen är kvar men mörka moln tornar upp sig i horisonten. Det hindrar naturligtvis inte Liv från att vilja ta sig ett kvällsdopp.
Av principskäl badar jag inte i vatten där fiskar bajsar. Människan har uppfunnit pool och dusch.
Jag är modern av mig.
Om dottern vill vara primitiv så inte mig emot. Jag håller gärna handduken tills hon kommer upp, blå om läpparna, skrynklig i skinnet och tänderna klapprar som en orkester med kastanjetter.

Nu är det läggdags. Upp med alla fönster och luckor som går att öppna för att försöka få en hyfsad vettig temperatur i vagnen.
Nästa vagn blir med AC.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft.

De tre små sniglarna.
Kategorier
Campingdagbok

Campingdagbok 2020-06-26

Incheckning kl 15. Nu gäller det att vara lite listig så att vi kommer i någorlunda tid till campingen. Av skäl som inte ens den samlade kåren av de skarpaste beteendevetarna lyckats förklara så är Maria en person som har ”sen ankomst” inskrivet i sitt CV. Därför brukar jag, henne ovetandes, tidigarelägga klockslaget för resans avgång.

Denna gång vred jag fram klockan 30 minuter och vi kom iväg 15 minuter efter den fejkade deadlinen. Alltså 15 minuter före den tiden jag ville sadla hästarna, spänna för vagnen och rulla ut i vildmarken.

Winning!

Det är med fröjd i hjärtat vi rullar in på Kronocamping. Denna pärla bland pärlor i Lidköping. Vi trivs här. Det känns bra innan vi ens har sett plats 16 som är bokad i vårt namn. Ett medvetet val gör att vi har en stor plats med tillhörande vattenutkastare. Vår, i förhållande till andra, lilla husvagn får med råge plats på den anvisade platsen.

Nu är det full fart. Maria vevar stödben, jag kopplar el, fyller vatten med den medtagna slangen och tjänar både tid och arbetsbörda. Liv är bara lycklig.

När vagnen är etablerad och klar så ska pyntet fram. Det överlåter jag till Maria och jag hugger tag i förtältet.

Det är varmt. Otroligt varmt. Det enklaste av förtält, ett reseförtält med endast 6 pinnar, är nästan för mycket. Jag sveper en öl. En present från svågern som önskade oss lycklig resa. Det känns som om den rinner rätt igenom skinnet.

I min svagaste stund tänker jag skita i tältet, slita ner närmsta påsmarkis och låtsas som ingenting. Men jag biter ihop.

Lägerplatsen är säkrad och färdigställd. Jag är törstig som en björk om våren efter bataljen med förtältet. Maria har vispat ihop en somrig pastasallad som vi gör tabberas på. Otroligt gott och fräscht i denna hetta.

Vi behöver fixa lite grejer som fattas i kylen. En rask promenad till närmsta affär och tillbaka till solstolen är den plan som formas i mitt huvud. Den kvinnliga delen av familjen har helt andra planer.
Vi passerar en butik med tyger, klippta och sydda i olika storlekar och färger. En klädaffär helt enkelt. Naturligtvis hade Maria ”glömt” ett linne hemma och således passade det alldeles utmärkt att frottera sig bland galgar, speglar och provrum för att komplettera garderoben med den saknade tygtrasan.

Som den gentleman jag är lät jag tjejerna göra sin grej och satte mig på en bänk för att vänta.

Ett linne Maria. ETT!

Hur lång tid kan det ta att gå igenom ett klädstreck med linnen?
Tydligen längre än vad jag hade räknat med.

När damerna äntligen kom ut ur affären är den betalande delen av ligan tomhänt. Vad tusan? Vad gjorde ni där inne egentligen? Liv smyger fram en liten påse med ett par gröna shorts och ser sådär oskyldig ut.

Vi har tillbringat alldeles för lite tid i husvagnen för att ha ”bott in” oss ordentligt. Därav har jag en längtan att bara få sitta still ett par timmar för att känna på det där med husvagnscamping på riktigt.
Jag blev helt enkelt tvungen att ta befälet och med den starkaste myndighetsröst förklara att jag vill inte ränna runt som någon satans iller överallt. Jag vill bara vara!
Eftersom jag är i minoritet blev jag nedröstad med siffrorna 2-1. Det bara att släpa sig runt i flipflops till glassbaren, affären, stranden, latrintömning, servicehuset. Tillbaka till glassbaren, receptionen, toa, stranden mm.
Det är ett jävla spring helt enkelt. Men någon gång tänker jag göra myteri. Jag smider planer.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

Liv tar sig ett kvällsdopp.