Kategorier
livet

Priset man får betala.

Jag ligger vaken i den ljumna sängen. Jag blundar och tänker på något som jag inte minns vad det var. Maria skrotar i köket. Hon ska iväg till jobbet. I vanlig ordning har jag erbjudit henne skjuts, även om det för mig är tidig timma och lördag.

Jag lyssnar. Snart kommer hon in i sovrummet, smeker min panna och säger med mild, nästan viskande röst, ”Det är dags.”

Telefonen ringer ilsket. Jag fumlar med den en stund innan jag svarar.
Efter att ha kört Maria till hennes jobb och väl hemma intagit en stabil frukost kröp jag åter ner i den ännu varma sängen. Jag somnade om.

Det är Alfred. Han ringer från sitt rum. Efter en våt kväll på lokal ligger han nu och har ont under håret och en rejält stukad fot. Det skedde sig så att han trampade snett vid ett övergångsställe enligt egen utsago. Ja, han vore inte den första att snubbla på de vita strecken i gatan.
Foten är rejält svullen och jag ordinerar högläge. De gamla kryckorna hämtas ur förrådet för att underlätta när nöden tränger sig på. Jag vägrar bära en 19-åring.

Maria är äntligen hemma och vi börjar med middagen. Grillen tänds, eller jag trycker på ON rättare sagt. Vi har en elgrill.
Kyckling i tortillabröd står på menyn.
Oskar kommer förbi och bjuds naturligtvis in för att delta i måltiden. Mycket trevligt.

Alfreds betongkeps gör sig påmind och han lämnar bordet för att inta horisontalläge. Tiden läker alla sår.

Resten av kvällen spenderas i soffan. Tv, lite godis och slumra till någon serie eller icke fängslande film.
I morgon är det en ny dag. Vad den har i sitt sköte återstår att se.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
livet

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!