Kategorier
livet

Priset man får betala.

Jag ligger vaken i den ljumna sängen. Jag blundar och tänker på något som jag inte minns vad det var. Maria skrotar i köket. Hon ska iväg till jobbet. I vanlig ordning har jag erbjudit henne skjuts, även om det för mig är tidig timma och lördag.

Jag lyssnar. Snart kommer hon in i sovrummet, smeker min panna och säger med mild, nästan viskande röst, ”Det är dags.”

Telefonen ringer ilsket. Jag fumlar med den en stund innan jag svarar.
Efter att ha kört Maria till hennes jobb och väl hemma intagit en stabil frukost kröp jag åter ner i den ännu varma sängen. Jag somnade om.

Det är Alfred. Han ringer från sitt rum. Efter en våt kväll på lokal ligger han nu och har ont under håret och en rejält stukad fot. Det skedde sig så att han trampade snett vid ett övergångsställe enligt egen utsago. Ja, han vore inte den första att snubbla på de vita strecken i gatan.
Foten är rejält svullen och jag ordinerar högläge. De gamla kryckorna hämtas ur förrådet för att underlätta när nöden tränger sig på. Jag vägrar bära en 19-åring.

Maria är äntligen hemma och vi börjar med middagen. Grillen tänds, eller jag trycker på ON rättare sagt. Vi har en elgrill.
Kyckling i tortillabröd står på menyn.
Oskar kommer förbi och bjuds naturligtvis in för att delta i måltiden. Mycket trevligt.

Alfreds betongkeps gör sig påmind och han lämnar bordet för att inta horisontalläge. Tiden läker alla sår.

Resten av kvällen spenderas i soffan. Tv, lite godis och slumra till någon serie eller icke fängslande film.
I morgon är det en ny dag. Vad den har i sitt sköte återstår att se.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Okategoriserade

Skjut mig i rövhålet!

Glada i hågen vandrar vi över den öde skolgården. Upprymda över det vi fick höra av Livs fröken. Fyrans första kvartsamtal är till ända och, kors i taket, det fanns egentligen inget att förtälja.
Tösen sköter sig och visar prov på solidaritet, laganda och avancerade klätterkunskaper. En riktigt bra kompis helt enkelt.

Jag kramar om henne i farten och tänker säga ett par väl valda ord men plötsligt fångar några grabbar i 8-9års åldern min uppmärksamhet. Det är inte deras kunskaper i att kicka boll som får mig att vända på huvudet utan en enda gosses ordval.

”Skjut mig i rövhålet!” Vrålar den lilla kastratsångaren och genast har han väckt mitt barnsliga sinne till liv.

 I det lilla fotbollsmålet står en ensam grabb med ryggen mot planen, böjd med huvudet mellan benen, tittandes tillbaka mot sina skrattande kamrater som står vid straffpunkten.
Den ena handens pekfinger visar obönhörligen mot ”gringången” och han vrålar än en gång,
”Skjut mig i rövhålet!”

Bollen läggs på plats. Ansatsen stegas ut genom att sakta backa bakåt. Blicken är fäst på…….ja, det vet ni ju vid detta laget. En dov smäll ekar mellan byggnaderna när vristen trycker iväg bollen mot sitt mål. Ett ögonblick senare träffar bollen mitt i prick.
Grabbgänget stämmer upp i ett gemensamt glädjetjut. Just i den stunden har de vunnit Champions league. Nu vill alla stå med akterkastellet i vädret och få sina stjärthalvor svidande röda av pricksäkra skyttar.

Jag kan inte se på längre. Mina ögon tåras av skratt. Sambons lika så. Vi drar med oss Liv och beger oss av hemåt, fortfarande skrattandes och härmandes den lilla sadisten.

Det är svårt att i ord beskriva denna upplevelse. Händelsen var där och då. Grabbarnas impulsivitet och kamratskap i grupp bäddar för många roliga och galna upptåg i framtiden.
Tack pojkar, för att ni är som ni är.

Med vänlig hälsning, Ade.

Liv klättrar som vanligt.